Aftonbladet – 4 juli 1838, sida 2

böra bedöma, framställd fiån en för dem ny synpunkt. Vijja de icke afhöra dem, så är ingenting enklare än att icke läsa dem. — Förmodligen har likväl Statst. här mindre velat bestrida dessa lättfatiliga sanningar, än på ett fint sätt erinra allmävbeten derom, att blott opposiiionstidningarnes föreläsvingar äro icke tillåtne; Statst. höll reml:gen sjelf en föreläsvivg öfver åtalet eroot Ässesser Crusenstolpe, och då var det myeket tillåtligt — paturligtvis emedan Statst:s föreläsningar liksom herpes ,beriktiganden, besitta den dygden att icke imponera på öfvertygelsenn. Att man icke hvarken före eller efter juryns så kallade domslutv öger skymfa ju:ymönnen, finna vi mycket troligt, isynnerhet af det skäl, att man iche äger skymfa någon menniska. Att omtala en jurymans namn, beskrifva det mål, hvaröfver han dömt, och berätta det domslut han fällt, är dock icke fö: bjudet; det är tvertom nödvändigt, emedan jurymön icke mer än andra merniskor äro ställde öfver allmänna opinioven. Händer likväl, att ett sådant omtalende, beskrifvande och berättande anses lönda jurymönnen tiil skam, så mitte sådant otvifvelaktigt öga sin grund deri, att sjelfva domslutet icke länder dem ttll neder. Skulle Statst. tvifla på denna slutsats, så äger bon nu ett godt tillfälle att pröfva den med erarenheten: hon behöfter blott i sina spalter intaga en trogen beskrifning af åtslet mot Hr Assessor Crusenstolpe och sedan en tid boriåt införa namnen på de ädle, högvälborne och välborne män, som gifvit det fällande domslutet, förstås med en 2nstärdig eloge öfver derss paktningsvärda oberoende —Statstidp:s eget utiryck — och deras pit för konseljers mejestit, m. fl. vackra motiver, dem Statstidp. bäst har sig bekant; skulle några af herrarne framdeles bbfva statsråd eller bekomma någon förbättring på siva titlar eller stjernor, må sådant, äfven och för mera eftertrycks skull uppföras på deras meritlista: om denna åtgärd icke förmår förbättras opinvicnen, så ligger felet säkert i juryns domslum, ty namnen och titlarne och Staistidnu:s loford måtte välicke lända någoa ull skymf. — Statstidn:s trectje och, som det syres, sördeles angelägna reflexion åsyftar visa, att valet af beroende män till jurymän icIke är förkastligt. Statstidn, har med mycken varsamhet framställt detta omdöme; ty först och främst låter hon förstå, att med beroende män meras embetsmän, hvilket Listills i tryckfrihetsmål vait så litet observeradt, att man beständigt sett både anklagarn och den anklagade täfla att gifva sitt förtroende åt en: betsmän, och för detandra jaktar hon sig väl att vidröra opinionens egentliga skrupler, eller huruvida de at Hindbeckska divisionen vybgen valde Jurymän varit icke blott ; hofmän och mycket beroende embetsmän, utan afven jifviga män, nemligen dels genom slögtskap, dels genom kända förutfattade fördomar mot sak eller person, dels ock derigenom, att de stått på aktors lista. Det är dock icke svårt att urskilja, huruvida domstolen får välja sådane män. Hvarken parter eller domstol öga att till Jurymän välja jäfvige personer. Till jäf räknas äfven förutfattad fördom, i afseende på saken eller personev. Denna fördom är dock sällan uppenbar eller möjig att bevisa, och lagstiftarn måste derföre förutsätta och har verkhgen förutsatt, att parterne söka sådave Ju-ymöin, som dela deras åsigter. För att bota denna olägevhet, stadgades, att domstolen äfven skulle välja en part Jurymän. De skulle ändthgen och i :lla händelser och i alla hänseenden vara ojäfviga. Domstolens pligt är vil alla tilifällen att söka rättvisa; vid valet till Jurymän består den i att soka ojifvighet. Det må vars aldrig så kärt att få bämvas på person eller få se sak bedömd efter sina egna åsigter, det hjelper ieke ; domstolens pligt är, icke att döma, utan att välja ojäfvige män. När alla andra jäf genomgås, så kommer man äfven till de jäf, som bestå i beroeude, eller förutfattad fördom, Bereendet är mårgshanda, och all jäfvighet består i ett verkligt celler presumeradt beroende; båda delarne måste undvikas. Den är beroende, som står i ett sådant förbållande till den upperbara eller hemliga parten, att hans: välfärd till betydlig del ligger i denna parts händer. Hofmän och godtyckligt afsättlige embetsmän äro beroende, när frågan rör hofvet, eller de embetsmännens förmån, som kunna befalla hans afsättving eller dertill kraftigt medverka. Det hjelper icke att prata siåtligt derom, att den icre sjelfständigheten icke alltid åtföljes af den yttrev; sådant går sn i Statst., 3 EA få ot smårt AnAmMareR vat