Aftonbladet – 4 juli 1838, sida 2

Hr Kapten Rosenqvist af Akershult anmodad, att offentliggöra en af honom å Hr Advokatfiskalen Frecholm uttagen stämving till stadens Kämnersrätt, med påstående om rekonvention för det Tit. Fredhelm i ett tryckt-ibetsmål satt i fråga, det Hr Rosenqvist vore inkompetent till Juryman, för det han i och för ett annat tryckfribetsmål, såsom ansvarig utgifvare af en tidving, varit dömd att passera 6 månader på fästning. — Vi hafva de båda föregående dagerna, för att få afsluta en längre berättelse, måst uppskjuta införandet af denna stämning; men ehuru vi härigenom redan funve den offentliggjord i ett af morgonbladen, torde den ändock intressera en och aunan, bufvudsakligen derföre, att den återkallar i minnet ett annat tillfälle, då den Svenska tryckfribetsdorstolen visade, buru elastiskt begreppet om Juryns egenskap af samsetsdomstol medest en tjenlig bearbetning kan göras, till bildande af ett verktyg mot tryckfriheten. Stämningen lyder som följer: Till Stockholms Stads vällofl. Kämnersrätt Om det ej vore en, i hela dena civiliserade verlden, men i synnerhet i de begge vestra grannrikena, ganska noga känd sak, :tt advokatväsendet här i landet ej står på de briljantaste fötter och icke är någon typ för andre länders institutioner i den vögen, så skulle de verldskunnige rättegångarne uti de inom nigra få år så tält på hvaraedra följande famösa tryckfrihetsmålen vara de säkraste bevisen derpå. Högst sällan händer det, hvad dessutom emot tryckfrihetsförordningen icke borde hända, att tryckfrihetsmål upptegas i någon af de Kongl. Hofrätterne såsom förste domstol, men om sådant inträffar, så äro Advokatfiskalerne derstädes å Embetiets vägnar aktorer, och den tilltalade har då åtminstone den fördelen, att få emot sig embet;:män med grundliga theoretiska kunskaper och vidsträckt praktisk erfarephet; hvaremot då de fleste tryckfrihetsmål eljest förekomma hos städernas Kämnerseller Rådhusrätter, åtalets utförende derstädes vppdrages åt en Stadsfiska!. — Detta slags tjenstemän äro för det mesta utan djup lagkuaskap, och det är således nära påtagligt, att dessa äro i lagfarenheten, hvad deras vederlikar äro i krigsstindet, rörliga endast efter ordres. Att åt sådana jurister anförtro utförandet af rättegångar i tryckfrihetsmål, är fördenskull så mycket mera vådligt, som dylika rättegångar stundom gå löst på den tilltalades lif eller personliga frihet, a!lt efter vederbörandes åsigter, och det vore derföre önskligt, att 10ga andre än lagfosne män af talanger tagas till aktorer i så ömtåliga och maktpåliggande rättegångar. Det skulle likväl då omöjligt kunna bärda, hvad som bos vällofl. Kämnersrästen den 6 i denna minad hände mig, när tryckfrihetsmålet, angående den Röda Boken, förehades emellan stadsfikalen Herr Advokatfiskalen Johan Gotthard Fredholm och Boktryckerikonstförvandten Napoleon Berger, att, sedan bemälte Berger valt mig till Juryman, så framstälide Aktor till Domstolens bepröivande ech gick till och med så långt, att ban fordrade särskildt utslag, om jag kunde anses vara en man af full mecborgerlig dygd eller kompetent att till Juryman uti ett tryckfiihetsmål utses, enär jag för tryekfrihetsbrott blifvit dömd till föstning och sådan bestreffaing undergålt. Jag påstår vissticke, att det ver persckution för mine på Riddarhuset uttalade äsigter som Riksdagsman, ellr att det var det blioda tillsjorda uvitet, som motiverade åtalet emot mig för en i Tidningen Svenska Medborgaren den 10 Julii 1832 införd artikel, hvars bufvudsakl5ga innehål! angick, att fastän nöden och fattigdomen i landet var i tiltagande, men näringarne i aftagande, så ökades ändå skattebördorna år från år m. m. — Jag påstår blott, att Herr Advokatsfiskal Fredholm förnärmat mig till heder och ära, då han iaför en domstol i rycket folks närvaro kafti den ofvanvämnde äreröriga framstillningen om mig och velat göra mitt goda namn och rykte erkom beroende af offentlig myndighets domsrätt deröfyver, utan annan anledving, ön att jag elld för eo tidningsartikel, den jag icke forfattat eller ens sett, förr än jag läste den i tidningen, ehuru jag visst icke skulle förnekat mig förtjepsten att hafva varit dess författare, i fall händelsen så varit. Men detta var icke förbållavdet, utan författaren var Herr Öfverstelöjtosnten och Riddaren Gustaf Hjerta, som äfven var ägare till det bokiryckeri,