Aftonbladet – 2 juli 1838, sida 2

ED SEE AO OM PCO TAILOR SKUIle medfört både våda och besvär; hennes reflexioner hafva påtsgligen icke kraft ngondera (delen. En beskreifaing skulle satt pubiiken i tilfille att sjelt bedöma de hendlange och deras principaler; reflexionerne sätta dem blott i i tillfälle att bedömma Statstidcingen ech dess TI priocipaler. En beskiifviog skulle kanske icke Thedra:i dess2; reflexionerrne hedra val icke heller, men blot icke Statsudningea. j Statstidningen reflekterar ötver många ting; Ida man icke följer händelssrna, är det forlådligt att man kommer på balans mel reflex onerna. I Statstidningen har alltså nu till slut!igt afgorande företagu foljande af allmäona epivionen längesedan disku.erade ämnen: rättskäunslav, jury och jurymäs, konseljens ideuti.et med Kunungeas person, samt lasteligt tal å denne; Assessor Crusenstolpe; den Röda boken och den Marmor:;erade, samt slutligeo tryckfriheten och septemberlagar, hvarförutan hon äfven på ett stalle i förbigående? beror ndsgens händelsen. Det vore önskligt, att alla medborgare viile t2ga en närmare känaedom af hvad vårt officiella blad, det blad, som anuses tärka såsom regeringen och på dess befslining, i nyssnsmude ämne för sant håller; att dertill bereda dem tillfälle är afsfgten med foljande exposiiion. Om rättskänslan yttrar St:T. ingenting värre, än att Svenska folket är af ålier namnkunnigt för sin starka råttskänslin; vare det gerna medgifvet. Hen påstår vidare, att store Konungar vädjat till denna känsla för att trygga vår jsjelfständighet, och illviljare, för att sstta dem ji fara. Deri gjorde de förre, som alla tycka, mycket klokt, och de sedunare mycket i la. Märkas må imedlertid, att någon givg de store Ko nungarne och äuvnu oftare de ilviljande för hvarjehanda ändamål vädjat till helt andra känslor, än de af Statstidvingen bemärkta. Statstz framdrager vidare ett tal af Gusiaf I; sådane höll han många, ehuru han icke synes drömt om den ärav, att få dem förevigade 1 en öStatstidving. Val förespådde han uti ett de tider, odå Sveriges barn skulle vilja rifva honom upp utur mullen, om det i deras magt stoden; men vi b-tvifla, ast han menat vår tid, och det synes oss oticksamt mot skaparen af all tid, att påbordga deu närvarande såvane bålsvora missöden och svårigheter, att de bjuda oss rif a den store Gustaf ur mullen; vi äro be!åinz med mycket mindre, och föreslå derföre Statstidningen ait lemna den store, den radikale reformato n i fred — våra båda kauslerer skulie kanske icke I vicna på haus uppståndelse. Men, för att åte:kemma till kauslorna: till hviika känslor vädjade Erik XIV, svagsint och olycklig i åminnelse, Lär han lat sådane män som Göran Persson och Petrus Caroli råda sig och riket; når han för folkst lät en hä:old uvopa, att ,Göron Perssou var ea örlig oskjliig marn; när han — — — men exempla suat ediosa — —? Johan III, brodermordaren, vädjade till folkets vidskepelse, när han med sin Kloster:asse ville å1erinföra samvetstvåvget och upphäiva den telgionsföhet, för hvilkea iadren och hans måa vågar lif och blod, liksom vissa klosterlassar i vära dagar bota yttraoderätten med ,septemberlaga: och aflas att frånrycka folket dea twyckfiihet, hvilken icke de, utan mäse, som varit före dem både 1 ilder och förtjenster, ef:er mänga mödor, måvga försök och minga återfal, åt folket förvarivat. Til bvilken kansla vä :jade Sigismund, pä. hav, foraktande dea krona, förfadcren kallat ke-riign, ville göra Sverige tll ett lyde rike uader en cstlig magt? Och Carl IX, ingen risga Konung, huiu träget vädjade han icke till for keis känsla, för att åtkomma sina bröders och sin brorsons thron, och för att afhugga hvuje bufvud, i hvilket en fi tunga bodde ). Hur mycken fiket, hur mycket valstånd åters od väl i Sverige efter dessa fyra regeater, som oupphörligt satte handen for folke:s mun och afrätade eller mördade de feimod:saste — allt, såom det hbetie för folkets bastzs? Man finner ioet spår derull, att de gjorde afseende på folkets rätskänsia. — Gusiaf 1:s värdige sonson, sustatf Il, var icke fri från meuskliga fel, men dagens händelser, eriura om en at dennes, af la stora Konuugars förasmsta dygder, uktnin— ) Carl IX, som förstummat så måcgens tunga, fick siutugen en bitter erinran om Fö:syners afsigt, då hon skänkte menniskan förmågan att mm nu dala ma farkar När kh... 400 ÅL An