Aftonbladet – 27 juni 1838, sida 3

tget intresse, icke för att tillfredsställla personlig fåfänga, icke för att gifva rum it småaktighet, psrtiskhst, misstänksamhet cller nbilskhet; som lagarne betrott folket derna makt. Stora äro derföre de förbindelser detta har åtagit sig, stort det ansvar, som åligger en hvar, hvilken af medborgares förtroende blifvit kallad att råda för dess angelägenheter. Glömmer man aldrig detta, handlar man alitjemnt så, som pligt och samvete fordra, så skall hvarje ärligt bemödande belönss med ett gladt medvetande och medborgares erkänsla, då man deremot genom eftergift för passionerna skulle svika förtroendet och snart eller sent se de bittra rukterna deraf. Med alla mina landsmån delar ag den förhoppning, att folket med gerring skall ådagalägga, att det Har känsla för sin emansipation, och att det, genom ett värdigt bruk af denna, skall söka att dana sig efter de naioners mönster, som kommit längre än vi i utvecklingen af deras moraliska och materiella crefter; med alla mina landsmän gläder jag mig, ut öfver det älskade fosterlandet uppgått em ny sol, och jag förutser säkert, att den här skall ramkalla slit till nyit lif. Men jag sade, ait ag ägde ett eget intresse vid att se den mig förlänade myndighet till en del red!agd i kommunernas egua bänder, ett intresse, som gör, att jag af särskilda grunder känner mig lycklig genom den nya institutionen, Så förhåller det sig verkligen. Iogen rättskaffens och samvetsfull embetsman sköter sitt kall utan ett visst bekymmer, och ju större den honom betrodda akt är, ju fleras väl beror af dess utöfnivg, dess mer måste han frukta att begå de misstag, som äfven med den bästa viljt äro möjliga. Att stå i spetsen för ett helt amts ekonomi, och kunna snart sagdt egenmäktigt råda öfver densamma, är i sanning mindre behagligt, då man ej är intagen af högmod, inbilskhet eller herrsklystnad. Den tid jag förestått Aggerhus amt, har varit tillräcklig att öjvertyga mig om svårighelen att i så många heterogna fall alltjerct träffa det rätta, ehuru den varit för ko:t, för att förskeffa mig den insigt och erfarenhet, med hvilken jag önskade leda er M. H. på er nya bara. Jag beklagar det sista, men räknar på, att ert bistånd och er lokalkännedom må ersätta bristen samt öfvertaga en del af min börda cch mitt ansvar. Min verkningskrets bhfver i alla fall stor nog, arbetet växer beständigt och jag skall ändock icke sskna tillfalle att gagna amtet, under det jag tillika ken göra mig försäkrad, att så mångas förenade krafter skola bereda kommunen fördelar, dem en enda mans bemödanden, ehvad omsorg han än må använda, icke skulle förmå framkalla. Låt oss derföre med ömsesidigt förtroende och öfverseende skrida till verket; låt oss oupphörligt hafva för ögonen, att det är det helas väl icke enskildas intressen, vi böra befrämja; lå oss aldrig glömma, att de stridigaste åsigter lika visst kuona vara förenade med god vilja, som att de böra fördragas utan misstanka om orena afsigter. Låt oss betänka, att den anda, svm först genomtränger denna församling, sannolikt länge skall fortfara att göra sig gällande, och låt oss derföre handla så, att vi ej må ångra att andra taga oss till föredöme. Endast genom en sådan förening och under sådana föresatser förmå vi uppfylla lagens afsigt och grundläggs en fri och lycklig tillvaro för de många, hvil: kas väl eller ve bero af våra beslut.