Aftonbladet – 25 juni 1838, sida 3

kal derpå rangerade sig i procession, för att aftågi atill katedralkyrkan, der Te Deum skulle hållas. m ! Krucifixets underbara helsning blef snart bekant bland hopen, och med ett fromt larm .; Spridde sig ropet om anathema mot kättarne. .Massorna blefvo vilda och mer fanatiska vid 1) pe . .. ryktet, som spred sig från mun till mun. A— nathema öfver kättarne! Anathema öfver judar. ne! hördes från alla håll, och de olyckliga bar— nen af Israel skyndade sig att lemna staden. n Den, sista timman var äfven förfluten; och de insågo, att det från deras sida icke varit för: sigtigt att i detta ögonblick göra ringaste inr ) Vändning. a) Endast Salomon var känslolös för det uppbrusande folkets fanatism; i hans bröst kokade det och brusade mycket våldsammare! Han hade icke återfunnit sin Benjamin, och likväl fanns intet qvarter, ingen gränd i staden, som han ej genomletat, med undantag af en kort gata, i hvars slut låg St. Peterskyrkan. Skulle han få tid att sluta sina efterforskningar, hvars mål var lycksalighet eller förtviflan? Redan hade några stadsboer och vakter ställt sig ji hans väg med de orden: ,Jude! din sista timma är förfluten ! Mitt barn, mitt barn! Jag har förlorat mitt barn! svarade han, och stötte dervid tillbaka flere steg och skyndade vidare. Han liknade en utsläppt vansinnig, med sina vilda, brinnande ögon, håret i oordning och sitt afryckta. skägg. Nu ilade han med dubbel hastighet och lemnade den förföljande hopen långt efter, ty ett sönderslitande rop nådde från St. Peterskyrkan hans öra; en röst träffade med ljunge.dens kraft hans själ, berörde och geromskakade alla de ömmaste fibrerna i ett älskande fadershjerta. , Hvilken skulle nu förmått att återhålla honom? Intet, intet! Han skyndar, oaktadt alla hinder, in uti kyrkan fram till det altare, hvarpå den helige Simoninos kropp förvaras. Folkets raseri stegras till sin höjd af denna djerfhet. En jude der, hvarest den helige martyren för synagogan förvarades! Detta kunde endast tydas såsom ett helgedomsskändande... Död åt juden! ned med juden!, skallade redan talrika röster, och — förfärliga fanaism! — inträngde ända i det innersta af Herrans tempel. Men Salomon var döf för alla rop, för alla hotelser; han hade framför S:t Simoninos altare återfunnit sitt barn, sitt enda älskade barn, men o Gud, i hvilket tillstånd! Bunden, så att han icke förmådde göra en enda rörelse, med ansigtet mot golfvet och armarne i kors på nedersta trappsteget till altaret, låg ban der, och alla närvarande, karlar eller qvinnor, öfverhopade honom med slag och sparkar. Ått afslita Benjamins tåg var ett ögonblieks verk för Salomon, hvars styrka var fördubblad senom exaltation, och med barnet tryekti famsen rusade han genom kyrkan, innan ännu det fver hans djerfhet förvånade gapande folket rann tänka på att hindra honom. Hans frukan stegrades imedlertid, då han hunnit nära yrkans port, ty bakom sig hörde han den skara hotande rösten af hexan, som på bron tillalat honom: Döden åt. detta gudlösa slägte, om mördat S:t Simonino! Och då hon hunit utom kyrkan, skyndade hon efter honom, nder samma rop. Död, död åt judarne, som röfva små barn fån deras föräldrar och slagta dem! död åt adarne ! upprepades från alla håll, isynnerhet f qvinnorna. ,Bort med juden, men behåll barnet, och öp det!) ropade den mera moderata delen, om nu, uppäggad af qvinnorna, tillspärrade väen för Salomon. . Nej, nej!, sade den olycklige juden, låt lig behålla mitt barn, det enda minnet efter in Rachel, min Benjamin, mitt enda barn!, Men man hörde honom icke; man var på ig att slita barnet ifrån fadren och kanske döa denne — då i samma ögonblick den stora rocessionen af andlige på vägen till katedralyrkan passerade nära förbi. Då den hunnit I stället, frågade legaten orsaken till detta uppäde. En jude i kyrkan!... Han har skändat : t Simaninace relik Han LAN Af