Aftonbladet – 23 juni 1838, sida 3

(Insändt.) En ropandes röst till Kristnas ömhet och deltagande för nödlidande medmenniskor. Vår tid har framtett alltför talrika bevis på hvad dea krissliga välgörenheten vill och kan uträtta tll nödstälida hears hjelp, att man ej, med hopp om framgång, skulle våga öppna ett pytt fält för samma välgörenhet — ett fält, der menniskovännen, som vill utså ett korn, skall med Gudsbj-lp skörda rik välsignelse. — Till eder, goda och lyckliga huemödrar! ställes förnämligast denna uppmaning; ty den rörer edert eget kön, dessa bekiogarsvärda, som, för en ofia nog ringa föreeelse f.Inailigens hand, bifva för lifstiden inspärrade på korrektionsinräctniogen. Tiills vidare, heter det väl i domstolarnes utslag; men iogen frågar mera efter dem, och då inses fätteligen, hvad detta ntills vidare betyder. Iosindaren känner ganska väl, hvilken skräck benämningen korrektionist rättsligen ingifver, emedan flere sådane, i syoverhet af mankönet, kort efter erhålen frihet, missbrukat den och begått nya förbrytelser. Men få känna, hvilket anteckvingarna på stället kuona bestyrka, att ett vida större antsl, efter längre eiler kortare bestärnd arbetstid, åter ioträdt i samhället, i moraliskt afceeude lång! bättre och värdigare än många andra, som ännu aldrig blifvit kallade till någon annan domstol än samvetets. — Till norra korrektiorsiorätt niogen inkomma, tid efter annan, unga flickor, af hvilka flera aldrig erhållit någon religions