Aftonbladet – 22 juni 1838, sida 2

QR Mp SVE adresseras till ett par små folksamlingar, öfvertygade honom likval snart att något anaat än blo:t en fredlig krigslek här var i friga. I denoa förlägenhet mötte han en sin vin, och emellan dem uppstod nu, efier de brukliga helspingsrna, följande samtal: Den resande. Min Gud, hvad har här fö refalit sedan klockan 9? Har man vela: tända eld på slottet eller mörda de:s innevinzre? Jag begeper bara icke, att jag, på de två timmar jag varit i staden, icke hört de! miasta af något oväsen, som eljest måste åtfölja ewt upplopp. Vännen. tådcaot är eller icke underligt, ty det är nu tio eller elfva titumar, sedan nigot I sådant hördes af. Den resande. Men vidtager man då klockan 11 försigtighetsmått, som ej behöfdes klockan 9, mot hvad som förefallit i natt? Men jag tror, du skrattar? Saken måste dock vara I fördömt allvarsam. I Vännen. Ja visst, ogement allvarsam. Fol ket samlades utau för stadshuset och ropade vivat åt Crusenstolpe och tryckfaheten. I Den resande. At önska en menniska och en lagligen garanterad frihet, att de måte få lefva, är väl ingenting olofligt? Vännen. Ja, ja, det är väl sanat, mon man ropade äfven: N.d med Nehiman och Hart mansdorff! Den resande. Åh! gjorde man det. Men du mins väl, att vi, under våra student år, gjorde det måcgfaldiga gåoger åt Professorer och andre, utan att samhället derföre kom i fara eller staden derföore öfversvämmades af mYitär. Men jag kaa väl förstå, att det der var bara in!edningen, och att man sedan, liksom vi slogos med gesellerne, här förgnpit sig på personer, och ait slottets innevåvare i synae-het varu föremål för anfallen. i Pännen. Alldeles icke; ingen menniska har blifvit våldförd och folket skingrades utan den väpnade styrkans mellankorst, på Herr Öfverståtbållsreps och Kommendantens uppmaningar. ; Den resande. Men har man kanske urpbränt något hus eller plundrat några förråder? — Åha, jag förstår vu, Skeppsholmen har varit i vida och derföre har man spärrat den till sjös och lands, samt låtit skärgårdsfloitan lögga I Fännen. På allt sådint har icgen menniska tänkt, Likväl har tyvärr en faslig och skriande -missserning biilvit begången. Den resande. Hu då, jag ryser redan! I Vännen. Dertill har du också skal. Man har nemligen slagit in flera förster hos Herr Justitiekansleren Nehrmin och skadan kan gå till hela Tjugu Riksdaler Banko. Den resande. Vet du, jag tycker inte om, (att man gycklar med mig i allvassmma frågor. Nigra sönderslagna fönsterrutor ! Sådavt försonas ju med böter Några rep på gstorva! sådant ör hvad som i polisens register kallas oljud, och af hvilka mål den årligen afdörer några bundrade. Vill du inbilla mig, :tt man för dylika saker ställer hela garnisonen under vapen och vidtar åtgärder, som om sambället vore i våda! Härvid gick den resande förargad ifrån sin vin, som han trodde hafva fukosterat för starkt. Han råkade likväl snart andra personer, bvilka bekräftade hans utsago. Grubblande härpå, gick han omkrivg staden och mötte derucder den Byske Storfursten, hvilken, åtföljd af en Svensk General, med sin svit besökt Kyska kyrkan och Bidda:huset. Han bäfn vade for att folket, mot hvilket man så starkt förskansat slottet, skulle kunna förgäta gästfrihetens lagar, och begå någon våldsamhet eller ohöflighet mot den höge gisten — ty han wille icke alldeles tro på sina vänners uppgifter, hvilka han fruktade vara något förskönade mot verkliga förhållandet. Han såg likväl, att man höfligt tog af sig batten, och att Stockholms invävare, öfverallt bvart han gick, voro lika fredliga och väcliga som förut. Den enda skilnaden var en stark dragning på skrattmusklerna, som hin tyckte sig varseblifva i många ansigten; men en obekant, som ban tillsporde härom, upplyste honom, att det var Personer, som besökt Djurgårds spektaklet, der sett Paspuillet och Polis-spionen, samt ännu kommo håg buru roligt de baft. Om qvällen gick den resande åter öfver Nya bron, såg de flesta slotts