Aftonbladet – 21 juni 1838, sida 2

LITTERATURBLADETS SISTA NUMMER. Maj månads häfte af detta blad behandlar ett ämne, som vid första påscendet synes nog I främmande för pitteraturen, eller frågan om I förslsget till ny smidesstadga. För att bereda bladet en apropos till en opinionsyttriog i denna fråga, har utgifvaren ställt rubrikerna på (Hr Svederi tvänne skrifter rörande jernhanvterinIgen, till öfverskrift, eller som han sjelf uttrycIker sig, i spetsen för, sin artikel. Denna har likväl ingalunda den tråkiga karaktern af en recension, den är tvärtom så helt och hållet Isin egen, att den blott på ett enda ställe vidrör Hr S:i skrifter, och med den reflexionen, latt förf. instämmer i resultatet af den granskning, som den första bland nämnde skrifter j innebåller, af Bergskollegii förslag. Utgifvaren börjar med en historisk öfversigt af bergsbanI teringens öden i Sverige, inväfver deruti sina Treflexioner om beskaffenheten af de för denna I handtering vidtagne åtgärder, och slutar med en temligen öppen förklaring af sin åsigt angåenIde den väg, man nu mera borde beträda. Det hela är ett passande kompleicent till den historik, som föregår Bergskollegii första förslag, hopbinder reminicenserna ur vår historia — Svea Rikes Häfder ej förglömde — till et nätt och piIkant helt, och måste redan i denna egenskap I vara välkommet äfven för dem, som icke egentligen deltaga i den nu pågående tvisten om en förbättrad smidesstadga. Men det som isynnerhet skall göra if-ågavarande häfte eftersökt, är att man deri bör förmoda en deklaration af utgifvarens åsigt af näringslagstiftningen. Denna förmodan bedrager icke. Hr Geijer har uttalat sin åsigt så öppet, sem han brukar göra det, d. v. 8. han låter hisorien tala för sig, och han är för mycket bekant med denna, för jatt icke finna personer, som både värdigt och skickligt framställa bans egen tanka. Den person, aom i detta häfte för hans talan, är ingen mindre än Axel Oxenstjerna. Näringarnes frihetn, yttrar Hr G., vet jag ej om någon Europeisk statsman tidigare ivsett och försvarat än Axel Oxenstjernan. nSåsom jag — skrifver hen till Gustaf Adolf den 30 April 1630 — efter mitt ringa förstånd förmärker, att all trafique, som amticgen publico nomine antages eller dirigeras inrikes i kompanier, är mera skadelig än gagnelig, derföre vill jag il underdånighet tillstyrka, att Kopparberget sättes i en fri handel, ju friare ju bättre. Attl. publique trafiquer, som antagas in usum Regis et Regni, sällan äro gagneliga, dömer jag icke t allenast af experientien, utan enkannerligen der-c af, att all trafique kräfver en exact och accurat1! credit. In publico statu händer ofta, att man i måste taga der det finnes och ligga der detl: tarfvas; men i trafiquen (vill man ieke banque-lr rutera) måste löften hållas och underkastas allmän lag. — Compaguier hafver jag väl förle detta judicerat nyttige, och håller ännu före att. utländes di:igerade compagnier skulle hafva storl nytta med sig; men compagn er, inrikes anrät1 tade, äro icke annat än monopolier, som min-l1 ska och kontrahera commercierna och landsensln och städernas tilvext. — Jag fianer iotet an-Ja pat, än att Kongl. Maj:t regerar och styrerh Kopparberget, commercierna, manufseturernad och sine inkomster med Tullen, icke annor-u lunda än som en styreman styrer sitt skeppp. Efter Konungens död skrifver han i det mär-lo celiga memorialet från Frankfurt am Mayn den 3 Oktober 1633, som på exa gång innehållerd ;undlagen till en fullständig försvarsoch fi-jta ansplan för Sverige: indock den införde hanjels-ordinantien bad: sina ekäl på den tid, då en gjordes, så är likväl nu klart och ögonkenligt, att handeln är derigenom förminskad, lig åsom den der alltid älsker frihet: — efter som län I