Aftonbladet – 21 juni 1838, sida 2

Konungen förklarat åtalet böra forigå, enär domare eljest ginge Kongl. Muj:ts höga pröfningsrätt i förväg. Det är likväl bekant, att den Hindbeckska divisionen af Svea Hofrätt, som handlagt aktionen mot Hr Crusenstolpe, uaktlåtit att hos Konungen anamäla åtalet och göra förfrågan, huruvida det skulle fortsättas. Denna Hofrättens uraktlåtenhet utgör den egentliga utgångspunkten för ett ressonnemang af Vagl. Allehanda, hvarvid några få anmärkningar torde böra göras. Allehanda frågar neml, hvart det slutligen skulle taga vägen, om folket genom ett sådant domstolarnas handligsätt, att omedelbart upptaga åtal för majestätsbrott, beröfvades all den konstitutionella säkerhet det äger mot åklagaremakteus missbruk i detta fallb, och afmålar med lifliga färger den våda och förbistring, som skulle uppstå, i händelse en hofkansler och en justitiekansler uppfattade lag-ns mening så förvändt, att de ansågo straffet ämnadt, icke att skydda Konungens egen höga person, utan fast heldre, att med majestätets helgd omgifva hans statsråd: hurusom man på sådant sätt med svaga och för maktens inflytelse eftergifvande domstolar skulle efter ett eller annat år kunna få alla politiska författare i Sverge på fästning för lasteligt tal å Konungen, utan att Konungen officiellt derom visste någonting, och med öppen rättighet för statsråderne eller konseljen, till hvars skydd alla dessa fästningsstraff blifvit ådömda, att vid en blifvande redovisning inför representationer, undskylla sig med en fullkomlig okunnighet om hvad Hr Hof. och Justitie kansleren å embetets vägaur vidtagit, hvarigenom desse tvänne embetsmän, oaktadt de sjelfve tillhöra konseljen, skulle hafva i sitt skön att helt och hållet tillintetgöra yttranda friheten i landet. Allehanda anser det derföre vara i första rummet af politisk vigt, att utslagen i de för majestätsbroit anställda och nyligen afdömde åtalen varda kasserade af Högsta Domstolen, på grund af det rättezåxgsfel, att hemställan icke enligt 1777 års Kongl. Bref ägt rum hos konungen, hucuvida han tilläfventyrs ansåge, hvad herrar kanslerer såsom mot hans person lesteligt beifrat, hvarken angå konungens person, eller innefatta något lssteligt — utan fördenskull, erlgt sin konstitutionella pligt befallde detsammas nedläggande eller ock, om Konungen funne det angå honom personligen och vara lastligt, ,följde sitt bjertas röst och förordnade, att åtalet ej finge visare fortsättas. Då vi nyss här ofvan yttrat, att dessa reflesioner synas tarfva några anmärkningar, är det ingalunda vår mening, att Allebandas resonnemang innefattar någon oriktighet, vare sig i premiss eller slutsatser. Tvertom. Vi anse endast till sakens närmare upplysning ett tillögg dervid böra göras, för att undanrödja den illusion, som annars möjligen derigerom kunde frambringas hos läsaren. Ehburu nemligen det ir obestridligt rätt resonneradt, att Konungen san sögas icke på officiel väg hafva fått kunkap om åtal för ett majestätsbrott, så linge nrmälan efter 1777 års bref icke skett, och huru vi fullkomligt irstämme med Allehanda leruti, att en sådan anmälan uti alla mål voe eplig med formerna och Riksens Stönders eslut, samt dessutom i sjelfva saken af verkg vigt, emedan regeringen derigenom tvinades — ifsll det är tillåtet att om en så hog utoritet begagna detta uttryck — att inför naonen utlåta sig, huruvida den kräfde upprätse för en angifven förolämpning: ehuru olia meningar icke gerna kunna uppstå om allt etta, så bör det icke lemnas oanmärkt, att hvad idana åtal mot Författare af tryckta skrifter eträffar, det är alldeles oantagligt, att regerinn derom skul!e sakna kunskap, vare sig med ler utan anmälan enligt 1777 års förordning. y dylika åtal kunna aldrig äga rum, uten fögången angifvelse från Hofkansleren och åtats anbefallande af Justitie-kanslern, hvilka båäro ledamöter af Konungens konselj och sådes i daglig beröring både med Regentens pern och hela den öfriga regeringspersonalen, mt den sednare dessutom Konungens högsta bud att vaka öfver rättvisans skipande i det. Härtill kommer ännu, hvad tryckfrihetsmål träffar, att de merendels upptagas af tidningaroch göras till föremål för offentligheten, och in kan vara söker att detta aldrio försum.