Aftonbladet – 20 juni 1838, sida 2

ETT ORD OM JURYN. En af de frågor, som kauske företrädesvis borde utredas, är den angående Juryna. Att den för svenska allmänheten är nära nog alldeles främmande, derom vittrar icke blott erfarerheiten, sådan dena dagligen visar sig i domsluten, utan ock i sjeliva det sätt, hvarpå man går till. väga dels vid valet af jurymän, dels vid afslå endet at kallelse dertill. Och för att icke ens med ett enda ord vidröra de ömkliga raisonnejmecter, man dagigendags får hålla till godo läfvea af folk, som längesedan icke blott kunnat utan orvilkorligen bordt göra sig reda för sina åsger i detta fall, tror man, att redan mycket vore uodangjerdt, om endast väckelse Igafs åt diskussionen öfver detta ämne. Det är af sådan anledniog man i förbigiende vågar fråga, hvsd en jury är och hvad den kan? Juryn är en domstol. Om så är, vill det synas, som borde ingen kunna väljas tll ju:yman under den ålder, som euligt författsingarne är föreskrifven för att kunna sitta domare. Det torde dessutom vara af iullt ut så mycken vigt att i ett nu afgöra medmennisktors val och ve på samvete, (det vill efter det hos en och annan rådande begreppet säga godtyckligt), som att t. ex. i e3enskap af förmyndare ofvertaga förvaltningen af andras egendom. Dernäst erfordras, att d n, som till joryman må väljas, är oberoende så till sin yttre som inre ställniog, Till sin yttre: att han ej helt och hållet beror af ett vindkast af nåden; hvadan ock grundlagen bjuder, att en domare är insmovibel, (Att af jurymannen fordra någon viss förmögenhet, vore så mycket orimligare som sanvingens utredande för ingen del förutsätter något dylikt, ej eller rikedomen medför Gen sjelfständighet att utan väld eller fruktan utala sin ofvertygelse, och man dessutom af domaren ej fordrar egenskapen att vara ik.) Till sin inre: att ban ej af oskickighei eller okunmghet hindres att undersska saken i dess sammanhang, eller genom fördomar och varor befinner sig i strid med den allmäna rättskinslan och sunda förnuftet. En frigifren slaf, en i gunst ståerde homan, en kujoierad soldat äro lika olämpliga såsom jurynän. Hos ingendera kaa man vänta förmågan tt värdera sanningen, om ej tilläfventyrs man kulle vilja tilltro den frigifaa slafven nigot silant. Den klass auf samhället, der man töreträlesvis heldst borde välja jurymän, vore ovcklien bland vetenskapsmannen. Desse äroi följd f sin ställsing och sina lugoare sysselsättningar anske minst af alla blottställde för faran att antingen icke kunna eller icke wlja oväldigt röfva och utan mannamån göra sanningens,