-skallenhet som en jury, hviiken 1cke Dbiolt sa som en vanlig domsiol binder krottet till straffet, utan går ännu vida längre, konstruerande sjelfva brottet el!er stämplande en hauadling såsom förbryte!se, och merändels är så illa sammansatt, alt sanningen redan derigenom kan anses undergå pinligt förhör, framträda med skål, som syfta mera att snärja än utveckla, mer att qväsa än framhålla sanningeov, är ej värdigt någon annan än cn jurist, hvars hela bildning inskrönker sig till en katecheslexa af ju idisk fanatism, och hvars högsta må! är att få denna på hvad sätt som hälst tillämpad. Mea nu är en jury konstituerad, hvad kan dennu jury? Den kan fälia och frikänna, ja visserligen, men kan ock begå mened och förtrampa rättv:san lika väl som framstå såsom sanniogens heliga väktare. Denna juryn kan, moraliskt, icke förvandla sanning till lögn, icke upphöja lögn till sanning. Men den bör på sitt samvete skilja dem emellan? Nej icke på sitt samvete, utan på samvete, d. ä. efter den allmäsna rättskänslan, som ur djupet af hvarje redligt hjerta låter förnimma sig, hvarhelst menskLgheten, som är sanningen, löper fara, På subjektiva skäl skäl kan ingen menniska våga fälla ett domslut, som kanske för tiden afgör en menuviskas väl och ve utan att antingen vara intagen af na egoism, främmande för hvarje sanningsälskande hjerta, eller behäftad med en oförsynthet, för hvilken samvetet ovilkorligen skyggar tillbaka. Om, såtom det hinde Klim på hans underjordiska resa, någon juryman händelsevis fått fyrkantiga ögon, så att ban såg allt rundt i fyrkant, ägde han derföre månne fälla hvar och en som bestridde cirkelns qvadratform? Han hade visserligen subjektiva skäl i sina fyrkantiga ögon; men någon rätt till sitt domslat ägde han ej. Han måste således hafva objektiva skäl eller sådana, som, framlagda för hvem som helst, äro fullkomligea öfvertygande. Icke nog med att skälet kan anses ti! en viss grad objektivt, det måste vara det till fullo. Bibeln säger: Solea stod stilla i Gbeon och månen i Aja!ons dal.v Om nu en juryman trodde sig på detta så till vida objektiva skäl befogad döma vetenskapsmannen saker, som, i följd af bättre bevisgrunder, förkunnade, att solen stod alltid stilla, så vore denna juryman he!t enkelt en samvetslös varelse. Skälet måste vara fullkomligt bindande och utan att sådant förefinnes, äger jarymannen, samvetsenligt, endast att frikänna. Det är ej ban, som äger göra af en handling ett brott, utan handlingen måste sjelf bevisa sig såsom sådant. Jury äger döma etter sin subjektiva öfvertygelse, d. v. s. eåer en på objektiva eller allmängiltiga skäl grundad inre säkerhet och visshet, så beskaffad, att den, framlagd för allmänheten, ovilkorligen skulle vara tillfyllestgörande. Juryn skiljer sig endast derigenom från den vanliga! domstolen, att den äger inom sig sluta sioa skäl och bevis, då domstolen skall framlägga sina. Men detta hvarken kaa eller får tydas! så, som behöfde jurymannen ej göra sig redal för dessa sina bevis, och finner han dem halta, så frikänner ban eller är en orättfärdig domare. Jurya måste ransaka, icke såsom det usderstundom säges tillgå, knappt vårda sig om att genomläsa handlingarne, ty detta är gudlöst, allrabelst i en tid, då åklagaremakten anser sig tillständigt att angripa en saga. Denl måste ransaka för sin egen skull, å sanningens och rättvisans, ja, å Guds vägnar, så vida anvars det icke är likgiltigt med ett och annat himmelstrande brott mer eller mindre. Hvad är väl jury-inrältningen, om en jury kan fälla, en annan frikäona i samma sak? Är samretet så nyckfuilt, buru har man då kunnat våga att blott tänka på någonting så föränderligt och obetydligt til regel och rättesnöre? Samvete är ej nidingens åsigter, icke kryperiets feghet, icke vildens råhet: det är den ädlaste menniskas renaste, innerligaste och allvarligaste känsla af rätt och rättvisa. Vid juryval har man i s2dnare tider sett, huruledes domstolen försökt ålägga den anktlagade skyldigheten att genast välja sådara, som antaga kallelse. Lefva vi i ett lagbundet samhäile eller bafva vi fått den inqvisitoriska rättegången införd? En domare siter opartisk, för att skilja emellan tvenne parter; någon blodtörst från domstolens sida, något förblandande af åklagareoch domaresyften, derifsån bevare a CRdA! AHar damaren icke tid att färunna --— 27 zH R --—--—— -X2T-— OOO—-—-— —— 7