Aftonbladet – 16 juni 1838, sida 2

ER RU Gl; Bulls konsert. Ni ser framför er en hel ung men med en åvg och smärt välväxt gestali, ett blekt och morkoradt onxigte, som genast frapperar er genom ett visst drug af bumor och spitity kring de sammanpressade läpparna, samt de bfliga dgo zen, efektrickt frambiixtrande under den af ett vårdslost pecfallaude, slait, ljusbrunt hår bessuggade pannan. Han framträder i oc kestern blygssmt, men skule nästan söga htet tafett med sin blänkande cremones umder armen och eo ovanligt ling, eudest sparsamt med tagel försedd stråke. Kopelimöstaren knackar med sia pinus, ala fatta sma iostrumeuter och inrodukticven börjar. Alanven med de goiiramde ögonen sätter då och då stråken helt tyst på strängarna och lägger örat tätt inull fiollocket, for at lyssna, om det stäremer fullkomligt. Slutligen är inledningen spelad, orkestern upphör, och några underbara toner klivga ensamma fam ur detta på en gång förs ummade barmonisvall; det är den unga mannen, som börjar. Det blir en djup tystnad bland de åhörande ; mn rör sig icke ur ställst; man vågar koappt draga andan, och med skäl, ty, ser ni, det är något htet mer än vanligt, demna fiol, hvars första toner i deta ögouvblick fängsla ert öra, det är litet mer än Hr Nagel med de trillande flageoletterna, litet mer än Hr Lemming med siaa genialiska, men orediga bsarrerier, mer ön tilt och med Hr Wolf, af hvars utomordeutliga spel ni ännu sedaa nyss her hufvudet fullt; det är en fiol med Europeiskt rykte, en hol, som kommit Paris att glömma Pogznioi och till hvars ära endast England bidragit med tråhuvårasjutio triumfer, — dets uppträdande är alltid en sådsv, — som förtjusat I alien och gjort Muskoviterna geloa. Det är Ole Bull, som spelar . . . . Vår stad har då ändtligen äfven fått lära känva denna fejdade talang; O. Buil her i går bärsädes Jåtit höra sig i trenne numror. Hvad vill ni jeg skall säga derom? Skall jag taga kritikens disaektionskoif, för att bit för bit anuatomisera dessa förunderliga skapelser och framligga dem för er en dcorche, dessa musikaliska monsiruositeter, detta system af helt och hillet egon, Dya och snart sagdt outredliga texturer och formbiliringar? Skall jag tala cm den utomaorsen:liga fulländningen i hans dubbla, tre dubbla och, jag tror, till och med fyrdubbla staccata, om hans framoch återgående passeger af säkerligen ett heft hundratal toner, steccaterade i ett enda stråktag nedifrån uppåt, om hans -dubbeldrilier och dåriller i fAsgeolct, hviika 2gedvare icke ens den största wvirtuss bland alt hvad kasarifogel beter, skulle kunna öfvertreffa, om hans förvånande arpeggio, hvarigenom han i beja fem, sex minuter låter ståken hoppa på sin byporaochlion, i ena blixtsusbb dzon:ng, öfver alla fyra strängarna, om hans orkasbka löpningar fråg det losa g än:!a upp til stallet på försia strängen och till forisättning deaf tillbska i flageol-ttskalsn, samt åter från de bögsta tonerna i en sekuvd ser vil se lägsia, om den. alldeles yteriga säkerhet hva med han vid ändan af något motiv elicr ex lafdelving, och med en abantoa lissom han hij!ade sig btet cfier de föregående ansträng visgarna, till slut stryker först ex grof tom på feerde strängen, derefier i etl hopp en fligeolet ofve st på första, så en anuaa grof på audra el der tredje, åter en flageolett på yttersta fjerde eler lörte, och så vidare allt i ett exda ögonblick, så fort au örat kvapt bioner följa mes de afgrundsvida intervallerna, skall jag rela om deta? Eller beldre orm den ivspiration och verve, som lägger ea karaster, en förgi alla dessa ko lossala mesaniska svåsigbeter, som låser dem i och för sig stiga tilbaka såsom föremål endast 1 andra o doivgen värda vår beundran eller ge som hvilken de f rädlas och taga en Jeivsn e och naturlig skepelse, så att man endast sill höfhen anar det utomordentliga machineri, hvariganom dessa effskror tillväg:b inges! Heidre om det oåfvertrölliga coot bile, hvarmsd den unga ma2st:o hela stunderra håller oss i tvekan, om det verkligen är några strängar, och icke suarare ex menniskorost, som frambringa dessa toner! om detta trolleri, hvarigenom de mest söndgersliande suckar, den mest försmäktande känsla, det mest ängslaude vemod tilltsla 038 ur denna rödlakerade trädbir, så Jik hundra andra, tillt.la oss, föngsia Oss, gripa Oss i vårt ianersil .. I sanmng, Ole Bulls spel är för mycket genialiskt, för mycket seunt musikeliskt, för att man vid dess bedömande skulle ha lust och kyla Boog ait uppehålla sig vid de teckmiska