Aftonbladet – 13 juni 1838, sida 3

tåendet. Hvad på vanligt menniskospråk såunda upptager sju punkter, om icke flera, samnanföses af en tingsskrifvare i ex punkt af fölande lydelse: Öfvergaående nu till hvad som egentligen utgör öremålet för sjelfva åtalet, samt Hr Assessoren Cruenstolpes försök i den afgifna förklaringen att uttyla och försvara de i den åtalade skriften anmärkte rttranden, samt först deribland det, hvarigenom söer visas, att det af honom begagnade ord konselen ej borde eller finge förvex!as med ordet Kowungen., hvilka begge, enligt Hr Assessorns förmevande, utgjorde tvenne helt och hållet skiljda be;tepp, äfvensom att Hr Assessoren med förstnämnde uttryck lika litet menat, som nämnt, Konungens person och gerningar, tillhör det Adv. Fisk. Emb. enligt hvad här ofvan är antydt, att i afseende derå erinra, att, ehuru med ordet konseljo i och för sig visserligen i allmänhet icke förstås detssmma som Konungen, och detta ord efier vanliga språkbruket hos oss så till vida innefattar ett vidsträcktare begrepp, som det afser H.ns Maj:t Konungen, i förening med Statsrådet, så måste, enär, enligt vårt statsskick, någon åtgärd af högsta styrelsemskten, utom vid de tillfällen, som Regeringsformen närmare bestämmer, ej kan iga rum utan i enlighet med och i följd at Konungens egen höga vilja, dock vara ovedersägligt, att ordet Aonsej eller hvilket annat, som nyttjas vid omförmälandv af en regerings åtgärd, i afseenda hvarå det obestridligen tillkommer Konungenr allena stt besluta, begagnadt såsom utmärkande Den, hvilken beslutet fattat, oafvisligen i sig innefattar, ej blott hänsyltning på, utan sjelfva begreppet af Konungens höga personlighet, och att om det i sammenhang dermed möjligen fällda omdömet rörande regeringsåtgärden, som är i fråga, uti sig innebär något förnärmande, smädligt eler leastligt emot konseljen, förnärmardet, smädelsen eller lastandet i följd hära och vid sådant förhållande ovilkorligen, och de i första rummet, måste anses vara riktadt emot och träffa den regerande Konungen personligen. Jag erkänner gerna, att jag i min öfversättring måst nyttja ord och vändningar, dem tingsskrifvaren möjligen skulie kunna desavouera, såsom icke fullkomligt identiska med sina. Dessa tror jag dock icke, att någon skulle kunn: närmare öfversätta på Svenska; ty hoptrasslingena af ord är verkligen åtföljd af hoptrasslingen af tankegången. Hela det långa arbetet a af samma stilistiska halt. Mannen förefaller mig således vara uppskat tad såsom författare. Tu. sjelf har redan be dömt och kommer förmodligen att ytterligar belysa honom såsom tänkare, grundlagstolkar och statsmwan. Annars skulle jag ock i den vä gen vilja framställa några reflexioner, om så på fordras. Om Svenska språket har mycket at vänta af denne så hastigt uppvuxne kurbits, s tyckas dock Svenska grundlagarne och isynner bet yttranderätten hafva ännu mera att mots från hans hand.