Aftonbladet – 12 juni 1838, sida 3

En jury bland Grönländarne. Juryn bar bos alla felkslag varit den äldsta; agskipningsmethoden, och, efter det vanliga ! kretslopp, de menskliga idd:rna måste genomI gå, innan de, efter att hafva försökt sig i mänga: koostlade former återvinda till den naturliga och ursprungliga enkelheten, kommer juryn åter att I bli den sista, utmärkande fuliändnivgen af ett ! samhälles civilisation, d. v. 8. af dexs fria inrältvingar. Eno kapiten vid Danska marinen, Hr Grash, har funait deuna mstitutioa afven hos Grönländarena. teras dansgillen, hvari de, ehuru utan allt slags gratie och smak, dansa vid tamburioens ljut, bafva äfven ett ganska allvarligt andamål. De äro nämligen tilika ett slags domstolar, inför hwilsa de, som felat mot landets seder och bruk, kallas att inställa sig, för att straffas med det tadel, de förtjenat, y etter detra folks milda lagstifthing utgör ett sådant pästan det enda straffet. Om sålunda en GrönJänvdare tror sig ha orsak att beklaga sig öfver en landsman, så börjar han med att författa en spevisa öfver honom, som alia hans vänner lära sig utantill. Derefter uaderrältar han innevånparena i den ort han dertill utsett, det hans afsigt är att hänskjuta saken til deras afgöraude. På den bestämda dagen iofiona sig nu båda parterna, hvar och en med sine anhängare, och bilaga en krets; käranden föredrar der uvder daus och säng stt klagomål, ech eanvänder dervid all sin förmåga att göra sin motpart så Ijig han kan; sedan bana slutat, svarar deno anklagade på samma sätt, hvarefter den förre replikerar, och så fortsättes måler till: ingen har något mer att anföra, — Deref.er fslla ihörarena sitt utslsg, mot hvilken ingen vidare appellation äger run, och båda parterga skiljas år så goda vänner, som om ingenting dera I emellan förefallt. Det vore icke lätt att upptönka en vecksammare, med folkets soder och