undet på döda händer; och tusendetals s. k. jelfagande jordbrukare äro snart icke annat än orpare åt allmänna iorättningar. Och förvaltingarne sedan! Att de fleste af dem äro äriga, bevisar ingalunda, att allt går väl till. Men, svarar man oss, denna fond skall icke ifka en vanlig låneivrättnicg; medlen skola itlånas utan ränta och utin säkerhet. Hvarföe man då kaliar det utlåving, kuvuna vi icke så noga förstå; och våra bekymmer för en evärdelig kassa och evärdelig eller brydsam a2mivistration skiogras lätt. I det hela torde väl hea anstulten icke blifva annat än ea ta ast under annat namn och till några få, istalet för till många. Vi bysa visserligen stort förtroende till dalallmogens ärlighet, men tvifla storligen, om någon allmoge finnes, som icke skulle begagna Hammarbergs bekanta utväg. Hans beskedlige husbonde uppsade honom, men tislade: får du ingen tjonst, så får du val bli qvar. Det lyckades honom aldrig ait få rågon annan tjecrst, utan hn dog, sem han Jetvat, hos Hr v. R. Säg åt en låntagare. det är visst vål, om du betalar; mn icke vill jig förvissa mig derom,; och man får se, huru många som besala. Den nya dsalkarlsdiskonten torde således icke blifva långlifvad; fonden tål icke många knuffsr. Om vi också, ehuru otrolig saken är, skulle antaga, alt den närvarande nöden blifvit afbjelpt genom iusamlingarva, med afdrog af en tunna guld i Banko; så fsnus väl någon annan utväg, än inrältvingen af en diskont å fonds perdu, alt anvärda decna summa, och det äfven utan gåfvornas dragande ifrån det af gifvarne afsedda ändamål, eller skänk till de lidende. Om allmogen befarns kusna draga sig fram öfver denna sommar med hvad som var utdeladt, så återstod eit avnat vigtigt behof: utsäde för nästa år. Då kan säkeligen vida mindre påräkuas af den redan så starkt anlitade välgörenheten; och ett för intet eller till balfi pris ullgöngligt spanomålsförråd hade vatit vida större välgerning, äv rågon diskont. Vi vilja nu icke yttra oss om den inverkan, som det åsyf.ade systemet kan komma att hafva på Dalallmogens ekonomi och lynne. Det vore kanske föga pytwtigt, att för denna allmoge framhålla hoppet om ett ständigt, från de andra jikets provinser sammanskjutet underhåll. Tal och sånger om ett folks gamla ära, gamla förtjers er om fäderneslandet kunna, om de på ras med ett slaps invaldinrättning, möjligen inge detta folk den tron, att det, såsom ena ärofull trefe, bör under! ållas på allmän bekostnad.