Aftonbladet – 9 juni 1838, sida 3

fo a PORTPENGAR VID SJÖTULLARNE: I Hamburg och förmodligen i flera gaml: Tyska städer finnes en inkomstkälla för staden: drätsel, kallad ,Thorsperren och bestående der. uti, att hvar och en, som vill in genom por. tarna efter en viss tid på aftonen, betalar er afgift. Dita bruk har Stockholms Drätselverk nu velat efterapa, men gått i så måtto längre, att afgiften betalas hela dagen, d. v, 8. ati Stockholm anses spärradt tjugefyra timmar på dygnet, då spärrvingen i Hamburg blott räcker 8 eller 9 timmar. Ed annan skilnad är d remot, att i Stockholm det blott är sjötullarne, som äro spärrade, Anledningen till denna för rörelse och resor obebagliga åtgärd lärer vara, att staden behöfver pengat till reglerandet af sia stat; men sättet, hvarpå den tillkommit, är änvu höljdt i mörker. Visserligen finnes en Öfverståthållareembetels kungörelse derom; och i denna åberopas ett kungligt bref; men huru detta bref tillkommit, på hvilket ständernas beslut det grundar sig, är oss icke bekant. Och gifvet lärer vara, att om också en stad eller annan samhällighet äger öfveremskomma, att dess egna medlemmar skola betala vissa afgifter till bestridande af kommunalangelägenheter, d. v. s. ägrbeskatta sig sjelf, så finnes dock ingen rätt att beskatta andra. Det kungliga brefvet vore således interessant att se, föratt bedöma, dels i hvad ordning det tillkommit, dels buru Drätselkommissionen och Öfverståthållaren läsit det; ty det är icke exempellöst, att nämnde Kommission läser Kongl. bref något illa, så att åtgärder, som på dem blifvit grundade, men sedan öfrerklagade, måst återtagas, emedan Kong!. Maj:t funnit sina ord misstydda, Statstidningen och Stockholms Dagblad tyckas just våra passande att framdraga det åberopade kunul hvärpå en af kommunikationen spärrning till sjös blifvit grundad. Ett dylikt meddelande kunde vara lika nyttigt och nödigt, som en hop ,ipsändningaw, hvarigenom skall bevisas, alt ingen nöd finnes i landet, m. m. d. Eftersinnar man något närmare sammanhbanget med dessa lokalbeskattningar, så skall man finna, stt Svenska folkets rätt att beskatta sig sjelft kan genom dem fullkomligt eluderas. Dylika beskattningar tillgå vanligen så, att samfundets municipala styrelse söker kunglig bekräftelse på sitt beslut derom och sålunda anses all rättfärdighet uppfylld. Det är ingen omöjlighet att tänka sg en regering, som dagtingade med lokalmyndigheterna om vissa beskattningar och lofyade att sanktionera extravagania pålagor, mot vikor att få något med, till bestridande af utgifter, hvartill hela nationens ombud annars böra bevilja medel. Historien har: en mängd exempel på dylika arrangemeater mellan regering och lokallagstiftningar om saker, dem det lyckats att geromdrifva genom bearbetning af små, municipala korpser, men som säkert aldrig lyekats hos hela nationens ombud, omgifna af all den belysning; som statslifvet i massa ensamt kan åstadkomma. Följer man utvecklingen af Svenska konungamaktens märkvärdiga, i sitt slag egna, ekouomiska lagstiftningsrätt, så skall man finna, att den egentligen uppväxt ur denna (först af nödvändighet, sedan af beräkning vidtagna) splittring af landets små delar och den partiella underbandlingen med den ena om ett, med den