Aftonbladet – 9 juni 1838, sida 2

fornaste administratörer, de kurpigaste jurister, med ett ord, ce vilja vara statens Farutto och pretendera Gerföre , att lit hvad inom dessa grenar utföres af dem eller urder deras auspicier, måste vara utom klandret; de vilja vara ofelbsra i sjelfva den yttre bandlingen, emedan lagen fingerst, ait de äro ofelbara i afseende på sedligheten i den inre. Dessa anspråk äro okönda i vår lagstiftning. -Den-bariekegjort kenungen till ercbetsman, den bar icke ens satt borom i nödvändighet att förvärfva embetsmannainsigter ; den bar tvertom uttryckligen förordnat ett betydigt antal embetsmän till bars omedelbara bjejp, ålagt honom att inhemtasdesas råd, och dem att äfven oåwsporde gifva det, fritsgit boncm från allt ansvar fer beslutens bide laglighet och duglighet, och l:gt skyldigbeten att bermuvla båda delarve på rådgifvarnes skuldror, liksem hvorje embetsman i riket får ansvara för sitt fech, utom att rågom enda får pretendera, att konurgen må dela ansvaret ret med honom, DPeraf följer ock, attman om en svensk konurg kan söga, att ban förlorat eller emot konstens reglor-rengerat en batalj, vare sig på Ladvgårdsgärdet celler arnorstädes, att hans politiska system är oklokt eHer en dipiormatisk underbardlirg och en traktat skadliga för landet, si den Jsg, som Kongl. Moj:t stiftat, ör både till form och stadgar under kritiken, at bans finsnsplen ir overkställbar, att han misstagit sig cm formerra och krutit mot en, ja två, tre eller fyra lagens föreskrifter på en gång; ty grundlogen her, såsom förut blifvit anmärkt, sjell förutsatt, att dessa handlingar kunna vara oratta och förderfliga, crär för vis2a fall ansvar till och med af embetets förlust elier lifvet finnas för dem stadgade emot kopuvgens rådgiivare, och grundlagen bjuder serskildt, att intet, som granskningseller reflexionsvis i dagsljusct framlögges, må såsom straffbart anses, såvida det ej blir sådant genom skrifsättet. Härvid inträder pu den omständigheten, lagen stadgat, att jag icke må lägga det Konuugen till last såsom Aans personliga g rnisg, utan bör och måste antaga, att felet ligger hos rådgifvarne eller den s. k. konseljen, alltid utan att ölvergå till ett sådent skrifsätt, som lagen rubricerar såsom smiädligt, d. v. s. förklenhgt för deras medborgerliga namn och rykte. De olika Jagrummen stå således ingalunda i strid med hvarandra, om man rält förstår dem. Thronföljaren der:mot kan emottoga embete, ty han kam lagföras. Det synes dock tydligen, att lagstiftaren befarat, att detskulle möta många svårigheter, att få en person, som är prins, lsgford och straffad, och derföre har han ock: förbjudit både thronföljern och de öfriga prinsarpe, att emollaga något civilt embete. Imedlertid är det klart, att en prins, som innehar ett militäriskt embete, bör i och för detta anses som embetsman, men han måste då äfven låta sig bebaga, att de bandlingar, som mot honom:i och för bans embete företagas, bedömas blott så, som vore de begångna mot en embetsman. Statstidningena bar ivbillar sig eller velat inbilla sin publik, att embetsmannaskyddet vore större än det, hvilket konungen skulle åtnjuta, derest haus handlingar i konseljen kunde granskas, uten att den granskande dervid vore skyllig att anse Konungen minst såsom en embetsman; för att ej falla i vidlyftighet taga vi oss riheten anmoda Statstidsingen att med jemförande af de paragrafer i allmänna Jlaagen och gruvdlagen, sm hafva af eende på skydd för embetsmannen, utröna hvari deua består, och säga oss, om ett sådant, tillämpadt på Konungen, skulle i minsta mån fredlysa bangs handliogar i konseljen från någon art af det klander eller tadel, som icke tillvitar. Koungen orena bevekelsegrunder. Måhänodastorig hon vid samma tillfälle uppiysa hvad kon förstår med det skydd, den af henne citerade 3 6, 8 mom. Tryckfrihetsförordningen skulle nnefatta.