Aftonbladet – 9 juni 1838, sida 2

stätsbrott ej mer, än att att men ytirar en, om ock den aldraunderdånigaste förmening dercm, att fursten ej vorc lika ofelbar som Vår Herre. Furstens eget begrepp om sina höga egenskeper, hvilket icke alltid sommeanfeller med aillmänketens, inverkar äfven beiydligt, nemligen på åklagaremakten cch åtalen. Der hvarest, såsom frenologerna påstå, händelsen vorit inom vissa Tyska furstelinier, fålivgans orgsn är mycket utveckladt, och fursien således lätt kommer på den tarkon att han är ofelbar, der blifsa lät: alla air. märknir gar lasteliga, i sypnerhet om fursten är svag för den bedern att öfverallt hafva sitt fioger i spelet, eller, som min söger, blandar sig i allt. Men i ett fritt, och, såsom sårt fosterland må ans:s, upplyst land bestämmas furstens egenskaper icke efter dessa srspråk; der fordrar man icke mer af horom, än menniskar förmår, och tackar Gud, om han kan uppfylla dett, så mycket hellre, som furstevärdigheten är ärfilig, och furstens egenskaper alltså en skönk a! lyckan, icke en produkt af folkets egen cmtanka. I Sverige alltså anser opinionen, liksom grundlag: pv, fursten för on mennirka, med menskliga goda egenskaper, men äfven med mensk liga fel och svagheter. Ånspråken på hass förmåga såsom regent stegras icke öfver anspråken på hans förmåga såsom menniska; man fordrar blott, att fursten å sin sida ej må stegra anspråken på folkets vördnad, öfver folkets egoa anspråk på Honom. I fullkomlig tfver ensstämmelse med depna jemkning, och såsora en följd af den principen, att grundlagens siadgande ej må genom någon tolkning af allmänna lagen öfverträdas eller upphäfvas, tordrar man alltså, att konungens rätt, att ej blifva lastad, icke må utstrackas derhän, att det skulle upphäfva tryckfrihetslagens påbud sf fri yttrande rätt, göra regeringshandlingarnes granskning och jemförande med lag, sedvänja eller sambällets kraf omöjlig eller så vådlig, att det bringade j den granskande i fara för majestätsbrott. Dessa anspråk på fursten, attjemka sitt majestät åtminstone någorlunda efier lagarne och fol kets opinion, måste förek omma ärnu billigare, när de jemföras med allmänsa lar ens egoa ord. Lagen säger ,tala lusteligan: detta är det svåraste uttryck hon på något ställe användes; och det förekommer eljest endast i afscende på Gud, der orndet lastan såsom en svårare hädelse är ställd framför ordet smäda, , hvilket anses såsom en lindrigare. Om man vill nvagelfara de tvenne om häde!se emot Gud avvände orden vlast:n och smädan, så skall manjock finna de rättslärde ense derom, att ordet lastan tages i en ännu nästan s:rängare bemärkelse än smädan Bland alla de uttryck, dem lagen använder för att utmärka formen af en verbalicjurie, måste således Jasta entagas! för det svåraste, det som utmärker det gröfsta både i handling och syfte, och måste väl afven vara dei, ty icke för ctt lappri, eller för att smickra furstens fåfänga, har lagstiftaren stadgat förlust af lif eler frihet. Alt lasta skomungens person, är då, att lägga honom , antingem en menniska ovärdiga lyten i vilja eller förstånd , eller ock någon om sådana slyten uppenbarligen viltuande handling till last; med ett ord, att om hans person och gerningar yttra och berätta,lhvad som efter språkbruket, innefattar eller förutsätter en last eller lyte. Med lyte förstå vi ingen ting aunat ön det som i allmänhet avses lastbart, för ex; vioningslystnad , grymhet o. d. äfvensom galenskap, emedan äfvea det sistnämnde skulle göra en konung ovärdig att regera. Härigenom har man utsträckt vördnaden för majestätet till dess ytiersa gräns, eller till den stundom förekommande : grundsatsen : konungen kan icke felan, d. v.s konungens handling må strida hur mycket som helst mot bestående lagar , mot sambällets väl, han har dock icke felat, ty bans motiver äro ostraffeliga, och man har antagit, sit hos honom i: saknas den inre grunden för straffbarhet, vil-) javs brottsliga bestämmelse. Men den, hvilken : aldrig förebrås, att han äger den inre grunden ! till straffbarhet , honom lägges icke något tillj last. Men furstarne och deras tillbedjare nöja sig obegripligt nog, icke alltid härmet, uan fordra! ännu mera; hvad? torde vara svårt att gissa. ,Hvad kan jag säga mer?, frågade en beskedlig sökta man förlägen sin hustru. sedan han försäkrat sällskapet att hon var den dygdigaste och älskvärdaste maka på jorden: jos, svarade hustrun , du kan äfven säga, att jag är den kunnigaste — bushållerska , att jag kan slagta, brygga och buka alldeles admirabelt. och hättre!: