Aftonbladet – 30 maj 1838, sida 3

loändligt mindre beslöjade än våra, med blickar, ställningar och dansar! O Kader! jag darrade ända in i de tätaste vecken af min bernu. I Föreställ dig äfven .... men jag glömmer, fatt du är en för din fromhet ryktbar Marabut, .!och att det icke anstår mig, att fästa dina heI liga blickar på så verldsliga föremål. Jag vill endast, i anledning häraf meddela dig ea poIlitisk anmärkning. Jag hade blifvit inqvarterad i min loge, tillhörig Frankrikes Sultaner. Vid Ibortgåendet var jag till den grad betagen, att jag gaf en qvinna, som stod der, och som de otrogne kalia arbeterska, ett 100-sousstycke, I Qvinzan betraktade myntet med förvånade och tbestörta blickar, och jag hörde henne söga för Isig sjelf: Hvarför skickar den gode Guden mig icke hvarje afton en sådan der Arabisk I Höghet! I Jag tillsår, att jag icke förstod anlednicgen till denna qvinnas forvåning och bön. Jag bör icke glömma att berätta dig, att, vid utgången från operan och då jag passerade Paris krokiga gator, för att återvanda hem till min boning, I blet jag hvarken plundrad eller mördad. Jag anser detta som ett serdeles prof på Mahomets ynnest emot en af sina ,andaktsfullaste tillbedjare. I Min afsigt var att, enligt din befallning, inI fiona mig hos denna nations serskilda ministrar, för att tala med dem, rörande ämnen, som intressera oss; men jag har måst underlåta dessa besök af det skäl, att alla Frangistans ministrar, för närvarande äro mer elier mindre krassliga och sjuka. Min Franske kornak har sagt mig, att i de ministeriella hotelserza herskade en viss smitta. Jag har låtit för mig beskrifva anledningen och symptomerna dertill, och jag har Ifått höra, att hon isynnerhet angrep ministrarne, då fråga är om vigtiga diskussioner i de lagfarnes koliegium, vanligen kalladt deputeradekammaren. Dessutom har min tolk tillagt, att deras excellenser, när de blefvo anfallna af denna plåga, hkväl alldeles icke voro missbefan med sin sjukdom; tvertom. Detta föreföll mig något obegripligt, och jag behöfde, för att upplysas derom, hela ditt ljus, o, Öster-; landets gasrör! Sedan tvänne månskiften, som jag befinner: mig i denna praktfulla hufvudstad, har jag ock-: så flera gånger låtit fråga i Tuilerierna (de Franska Sultanernes palats) när det skulle til-; låtas mig att presentera mig och mina kreatur på hbofvet. Sultans förvaltare, som heter Bon-: dy, har alltid svarat mig, att sådant alls icke hastade och att jag, så länge som möjligt, borde behålla djuren qvar i min boning, avenyen: Marbeuf N:o 15. ÅA propos, jag mins icke om: jag sagt dig, att mina hästar, mina gazeller, mina kameler och alla mina öfriga djur, be-: stämda till skänker åt Franska hofvet, härstädes skrapas och födas på statens bekostnad. I H I dag söndag (de otrognes sabbat) har denna så länge fördröjda presentation ändtligen gått för sig. Solen har gått ned, och jag kommer nu tillbaka ifrån Frangistans Sultaners palats. Jag anser för en skyldighet och ett nöje att beskrifva för dig, till sina minsta detaljer, denna besynnerliga och imposanta ceremoni. Duj skall få se, o Årabiens regnbåge! att jag ej sparar hvarken papper eller penna. Jag hoppas, att du derföre vid min återkomst skall bespara mig de slag på fotsålorna, som eljest; kunnat vara mig ämnade. I dag, vid den tiden, då solen tillryggslagt! hälften af sitt lopp, hörde jag ett starkt buller af menniskor och vagnar utanför min boning. ! Snart såg jag persomer inträda, med en up -) syn — — — — Jag tillstår, att jag erfor ett ö-) gonblicks oro. Men min kornak lugnade mig! med den försäkrad) att de voro stora herrar vid det Frangistanska hofvet, som infunnit sig för att föra mig och mitt menageri inför Sultanen, deras herre. Jag gjorde genast mina små tillredelser och begaf mig på väg, åtföljd I af mina kreatur och de Frangistanske hofmänI I nen. Man hade låtit mig stiga upp i en hofvagn. Jag oroades i början vid den tankan, att dej Arabiska hästar, som du, i din outtömliga frikostighet, uppdragit mig att öfverlemna åt Fran-! gistans Sultan; icke skulle bli särdeles väl emottagse, emedan din outtömliga frikostighets hästar äro så der temmeligen sskrala och illa medI I I