Aftonbladet – 28 maj 1838, sida 2

har skuldsättningssysiemet halt så bedröfliga följder, som här, emedan det forlamat den nödvändiga omtankan och verks mhetez att fylla -Iså väl statssom lefnadsbehofveo. Mau skuldI sätter sig utan betänkande, i hopp på bättre tider, hvilka dock sällan lemua ö vesskotit till skuldernas förminskaude, endast till deras omsättning; och när den hårda tiden kommer, -Iblifver det onda värre. Det:a ia-es val af en talrik del ibland denna i sllmänheti torståudiga allmoge, som ock derföre skyr skuldsattning. Såsom exempel må jag eudast anföra eu by af 88 matlag, hvilka Mtills inom sig hållit den strängaste tillsyn deröfver, att ingen inom byalaget fått sätta sig i skuli, hvarken for utskylder eller undsättoingar. Deras skäl ar: n,vi få icke så hushålla med våra granosr, stt de gå lifrån hus och hem,. Nu har dock den stränga byordningen måst vika for dea nöd, som ingen lag har. Det redan anförda torde göra tilifyllest att förklara, hvarföre välmågan ar sällsynt ibland boudesiåndet i öfre Dalarove, äfvensom att hvad msn här kallar välstånd, uagefäriigeu motsvarar I torftighetea i de bättre lottace provinserna. Någoa återgång till en allmänoa:e valmåga måste alltid blifva beroende af möjhgheten att undanurödja eller förminska de svåraste hindren derför, nemligen tunga skattebsrdor och skudsättningar, hvilka dock hutills visat sig mera i tillän aftagande. Mycket vore härom ännu (att säga; men innan läsareus iålamod uttrottas, , önskar jag att få fästa dess uppmärksamhet på ide moraliska förhållauden, som ingå i skildringen af Dalallmogevs närvarande samh illstillstånd. En insändare uti Stora Kopparbergs tidning IN:o 18, har med de dystrast: färger skildrat I Dalallmogens förhålland: på dess utvandr ngar. nFolket sxall utmärka sig för tatja, opålitlighet, ; bedräglighet, liderbghet, prej:wvi uch skojeri; blott ett och annat undantag skall fionas i denna I sorgliga karakteristik, men ytterst sällsynta äro den, — Taflaa är mörk och visar i pe:spektiv nden snart inträdande tid, då Dalal:imogen skall utestängas från sin arbetsförtjeusmw. — tvckars folk! Hvar skall du då finua medel att gslda i dina förbindelser till staten och dess tjeuare, ! förbindelser, som för hvaj: husfader el er husmoder öfverbufvud taget uppgå till 25 R:dr !B:ko? Af jorden tager du dem icke. — Sam hälls-upplösning eller pertiel utro:else lärer väl då blifva din bedrofliga lott. — Så längt måtte det doek icke ännu vara kommet; och ehuru i mycken både sanning, äfven välmeniog Lbgger till grund för Iasändarens uppgifter, så torde I dock missbruken alltför mycke: framhållas på rättvisans bekostnad. — Afvena underteckoad har försport åtskillig klagaa ofver Dalfolkets oskick; men ingen har höjt sin röst om de bedrägerier m. m., för hvilka de sjelva blifva föremal. Om Dalkarlen saknar känsla iör andras rättmätiga anspråk, ; hvad företräde hafva väl de, som år efter år eludera dn förres bemödauvden att i lagbg väg göra sin rätt gällande, ända till desz att hans rättkänsla revolieras. Om det tillvites DNalkalen att vara obillig i sina pretentioner,; hvad vitsord förtjena de, som under allehanda förevändningar låta honom gå i misming af hela sin arbetsförtjenst; och månne icke den af oftanämnde Insändare gjorda aomärkning om arbetsmåklerskor, som tubba arbetare från en husbonde till en anvan, utvisar, att detta depravationsmedel leder sin upprinnelse från arbetsbehöfvande, hvilka icke äro så nogräknad: om medlen att erhålla siut arbetsfolk. Det må väl icke heller förtänkas den, som ofta mog svikes i sitt hopp om förjenst, att ban deremellan söker betnga sig de fördelaktigaste vilkor ; han handlar i detta fall lika med hyarje annan producent och låter sin arbetsskicklighet gälla allt, hvad den kan. Att Dalkarlen är begifven på bränvinssupande, torde till icke ringa del få sättas på doras räkning, hvilka emot bättre vetande påtruga honom detta förstöringss medel för hans sedlighet och bergnoing. Uti alla förevarande fall bar jog fått öfvertygande bevis, att de finnas, hvilka gjort sitt värsta att demoralisera Dalfolket dels i hembygden, dels i aflägsnare orter. Men detta är och blir ingen ursäkt för dem ibland samma folk, hvilka genom oredigt eller osedligt förhållande gifvit skälig anledning till de dem gjorda tillvitelser ; och afsigten ned denna afhandling är ingalunda att bemantla,