Aftonbladet – 28 maj 1838, sida 2

Redaktionen har ifrån Kyrkoherden i Mor: i Dalarna, He Kontraktsprosten P. G. Svedelivs, blifvit anmodad att införa i bladet nedanstående artikel, hvilket vi med nöje efterkomme OM DALALLMOGENS NÄRVARANDE SAM. j HÄLLSTILLS TÅND. Den hårda och ännu fortfaravde nöd, son hemsökt de öfre socknarne af ÖOsteroch Ve ster-Dalarna, har blifvit ömt förespråkad och be. bjerrad af ädelsinnade menniskovänner. Friko stiga bjelpsindningar medf ra efier hand lndring och wöst i det stora elände, som här oct hvar framträder i både röran !e och rysvärd: företeelser. De åtgärder, som i undsättnings: väg genom Landshöfdinge-Embetets nitfulla om. tanka och bemedling blifvit vidtagne att tillbandahålla både säd och mjöl åt de behöfvande, hoppas man skola göra tillfyllest att intill näst: skörd afvärja hungerns rysligheter. Det vil således synas öfverflödigt at för Dalorten nu föra någon annan talan än den rörda tacksam hetens välsigoelser, som uttalas i tårfyllia ögon och utmerglade anleten. Men det närvarande tillståndet i Dalarne har framkallat hvarjehanda opinionsyttringar, särdeles i St. Kopparbergs Tidasing, icke allenast om nöden och dess beskaffenhet, utan äfven om behöfligheten och nyttan af nödhjelp, om Malkarlarnes demoralisation på deras utvandringar, om medlen att förbättra deras samhällstillstånd o. s. v. — Uadertecknad , som tillbragte de 25 första åren af sin lefaad i samma Dalförsamling, der han under de sista 10 årem bestridt lärare-kallet, anser sig häraf uppmanad att närmare b-lysa några de vigtigare af ofvanantydda förhållanden, dfvertygad att hvad som här egenieligen säges om ifrågavarande Mora församling, med någon modifikation är tillämpligt på närliggande socknar, Ofver inträffade bungersnäden har redan nog blifvit sagdt och skrivet. Här må endast tilläggas, att denna nöd, redan förberedd under nästföregående år, grundlades genom den sista svaga eller förfelade skörden, blef rätt i ögonen fallande först efter de misslyck de färdresorna och slutligen till ytterlighet stegrad genom den. stora foderbristen, som beröfvat folket både ladugårdsafkastning och kreatur. Denna nöd är väl mer eller mindre allmän inom vissa socknar, men anses dock jemförlig med den af år 1773, den svåraste som i mannaminne inträff.t. Mycket elände har vandrat ut; det mesta har dock stadnvat hemma och skulle utan verksam hjelp af dödens hånd bortsopas. För att rätt kunna bedöma den öfre Dalallmögens tillstånd i borgerligt hänseende, är nödigt att först utreda orsakerna till den torf tigare ställning, samma allmoge innehafrer jemförelsevis med andra provinser. Ibland dessa orsåker står främst den tunga beskattning, som