Aftonbladet – 26 maj 1838, sida 2

Stockholms Konsistorii försvar af dess inför Allmänheten klandrade underdåniga utlåtande, i frågan om vidgade friheter för den Wesleyan-Methodistiska sektens anhängare i Sverige. Sådan är titeln på en i denna vecka utkommen skrift, hvilken förtjenar den största uppmärksamhet, både derföre, att den angår en af dagens vigtigaste frågor, att den utgått ifrån en af de mest betydande autoriteter i Svenska församlingen, och för det den synes ämnad att imponera på frågans afgörande med allt det eftertryck, som en lifig och uppskakande förespegling, att den rådande kyrkan är i fara, möjligen kan medföra på tänkesätten. — Skriften går, såsom titeln antyder, ut på att närmare utveckla motiverna för de inskränkaude förbehåll, Konsistorium föreslagit Kongl. Moöj:t att fästa vid ett bifall till Engelska Wesleyanska methodist-församlingens underdåniga anhållan, alt bär i hufvudstaden fi uppbygga ett eget kapell eller kyrka till oftenilig gudstjenst, allt under ledning af den eller de predikanter, som bemälda . konferens i egenskap af ega:e till kapellet tid efter annan kan nådigst tillåtas dertill föroråna och insätta. (Konsistorium har neml., enligt hvad vi för några dagar sedan meddelade, hemställt, att endast en predikant i sender skulle få vara anställd vid deta kapell, språket för gudstjensten blifva inskränkt till det engelska, samt sjelfva gudstjensten , i afseende på tiden, till Sönoch helgedagarne, äfvensom slutligen, att predikanten måtte förmenas, att i ett eller annat afseende utsträcka sia åtgärd till andra än dem, som med rätta utgöra me ilemstar af nu ifrågavaronde kapell.) Denna foörsvarsskrift bekräftar till alla delar hvad vi genast togo oss friheten anmärka i anledning af tverne andra tidningars , neml. Svenska Minervas och Dagligt Allehandas förmodan att 16 S:s i Reg.-formen föreskrift om samvetsfriheten skulle hafva på något sätt, vare sig i de andliga eller verldsliga autoriteternes ögon, upphäft dena absoluta och oblidkeliga stränghet i religionsoch tros-saker, hvarmed icke mindre dea gamla kyrkolagen än 1781 års författning straffar hvarje försök till frihet i religionsväg, för alla Svenske medborgare, då efter dessa lagar ingenting mindre än förlusten af svensk medborgarerätt och af rättigheten att taga ar! inom riket utgör påfö!jden för försöken att neka denna kyrkas ofelbarhet. Man märker ock ganska väl, att Konsistorium nogsamt i detta ase.eende känner och iakttager sina rättigheter; ty det har i försvarsskriften verkligen omgjordat sig med andans svärd och dragit ut till strids for den ortodoxa läran, med ett språk så öppet och rent uttaladt, att meningen deraf ingalunda kan misstydas. V skole längre ned göra ett försök att något närmare skärskåda en del af Konsistorii härvid framsiällda satser; men hvad hvar och en till en början miste medgifva är, att skriften, betfaktad ifrån den positiop, konsistorium infagit såsom en väktare på Zion, är författad med en hållning och styrka i tankegången, en verve i stilen och energi och prakt i uttrycken, med ett ord, med en andans kraft, som genast förråder mästarehanden, och visar, att författaren här just befunnit sig på sitt rätta fält, samt utan all tvifvel kommer att gifva detta arbete en plats såsom ett märkvärdigt historiskt dokument i den Svenska bicrkiens häf der. Ehuru sannolikt en stor del af allmänheten. sjelf tager kännedom af sjelfva skriften i dess helhet, anse vi oss likväl, för dem, som ej hafva tillfälle dertill, böra meddela en öfversigt af innehållet, så vidt utrymmet medgifver. Man kan icke neka, att Konsistorium för be handlingen af hufvudfrågan iakttagit dea fördelaktigaste ställning, som varit möjligt, då der såsom inmledaing till det egentliga försvaret fö sitt utlåtsode eler frågan, buruvida: detta icke