Aftonbladet – 21 maj 1838, sida 3

bakom vakternas bajonetter, en ogenomtränglig hemlighet. Alla straff för majestätsbrotit verkställas inom lykta dörrar och uti mörker. Man känner hvarkea brottet, domarena eller den dömde. Man frågar förgäfves hviiken denna fördo!da makt är, som bevakar dessa sammansvurna, celler oskyldiga i nigoa poliusk förbrytelse, som bemäktigar sig dem, som ölfve lemnar dem åt den underjo. diska hämudes, För öfrigt bära alla andra straff en oförklarlig karakter af efterlåtenhet, blandad med grymhet. Man begagnar brottslingar att, tillsammans med annat arbetsfolk, röja ruiner äfvensom vil andra arbeten på marken. De dömde skamta, röka, dricka med sina väktare, ligga och sofva på jorden eller förolämpa de förbigående; vidminsta förmodan att de skola ångra och bättra sig, benådar man dem; och imedlertid forvarar man änvu inom ett galler öfver Angelica-porten hufvuden af stråtroöfvare, hängda under förra seklet; i en marmortafla är inristadt deras brott och straff; Vinden spelar genom dessa torkade kranier och ljudet deraf uppväcker en outsäglig vämjelse. Man tillåter icke på romerska scenen ett mord, eller en den obeydligaste katastrof, icke ens uti upplösningen. Hvarje d:ama slutar med dygdens triumf Man skulle tro, att å:ynen af blod och idden om afrättningar vore vidrig för den kristliga kärleken ; ingalunda. Makten utvecklar vid de dömdes afstraffande en afskyvärd lyx i tillredelserna. För några dagar sedan afrättades en qvinna, som mördat sin man, med hvilken hon vid 18 års ålder blifvit gift mot sin vilja; ett sådant brott straffas i Rom som fadermord. Ätta år hade man förlängt hennes qval, eburu hon aldiig nekat till sin missgerning. s Aftonen förut förkuånade affischer på alla knutar och kyrkodörrar timman för afrättningen; följande dagen skyndade folkhopen till afrättsplatsen. Ifrån fsngelset i Capitolium ända till torget. Bocca della verita voro soldater uppställda. Här or insamlade några munkar, med kapuschongerna dragna öfver hufvudet och radband i händerna, almosor, hvilka skulle användas till wässor för hennes själ, den de nu gingo att befordra inför den eviges domstol. Tak och balkonger voro uppfyllda med åskådare. De mest nyfikna uppklättrade på Janusbågen , på murarna och i träden rundt omkring. På en trång esplanad, der tvenne af Roms dysiraste gator korsade sig, var schvolten upprest, mellan Vestas tempel och Campo 7 accino. Den otåliga böljande hopen ökade sig med hvarje ögonblick och trängde sig fram ända till foten af schavotten. Ändtligen såg man från en af lateranens gator ett stort krusifix, omhöljdt med sorgflor ; på begge sidor gingo tvenne långa rader munkar, äfven svartglädda, med kapuschongerna öfver hufvudet och facklorna -utsläckta; de långa uthållna kadenserna af en likpsalm ljöd dystert; hopea öppaade sig; kärran med: offret nalkades sakta, dragen af en utsvulten ; orklös häst. Delinqventen, åkande bakfram mellan tvenne munkar, undankastade ett ögonblick slöjan, för att kyssa krusifixet, som man räckte fram åt henne. Hennes ansigte, ehuru.blekt, var af utmärkt skönhet och böljdes till en del i det långa svarta håret, som i stora bucklor nedföll deromkring. Sången började på nytt och tystnade af, likt susningarne i Colyseums cypresstoppar. I åsynen af schavotten lit man delingventen stiga af vid ett litet kapell Conforteries Der erhöll hon sakramentet ; en qvarts imma hade knapt förflutit, så syntes åter den olyckliga och beträdde med säkra steg, händeria bundna på ryggen, den fatala trappan. Men Då sista steget bieknade hon och föll; man måte släpa henne uader guillotinen. Några röster opade: nåd, nåd! Ett doft sorl tystade dem Kuäböjd gjorde nu denna återstod af qvinua en minut sin sista akt af ånger och rueise, och nedlade derpå sitt hufvud. Trummorna hvirade; bödelsjernet föll hastigt. Hopen gf icke ett ljud ifcån sig. Treune klämtningar hördes rån närmaste kyrka. fKärran återvände tom; vödelna lade hufvudet i en korg och visade för olket med en ohygglig liknöjdhet blodet på sina cdäder, under det han gjorde sin rund kring ichavotten. — Von e tanto bruta, sade en ang ficka, som stödde sig på en annans arm. Folket afligsnade sig. Att man ännu mördar på allmänna platser i