Aftonbladet – 18 maj 1838, sida 2

AA OA 0 0 2) 0 RAR SP SPRID icke detta stelnade islupna haf, hvilken solen aldrig besöker, men väl denna djupa, vyckfulla ocean, som lifvas af vindarne, och på sin yta afspegar bimmelens vexlande förgarn. Och hvad skall man väl tänka om Irrespon:sabilitet, denna dogm, som skell alstra ex enformig och liknöjd tolerance, väl uian hat till det onda, men äfven utan ifver för det goda? i Hvad skall man väl säga om ett system, som :!gör menniskan ull ett oskäligt djur, ovilkorligt i lydande fatalitetens kapson? Hvad skall man väl svara till en lära, som nekar individens inI verkan så väl på sin organisatioa som på sin lomgfniog, sin öfvertygelse, sina känslor, sina I handlingar? Efter Ovrens lära bar förnuftet in ? tet att göra, intet initiotiv att taga, emedan det ? blott lyder; det har iogen. sjelfverksiumbet, utan , är alltid passivt. Det är ock högst markvärdigt att Owen proklamerar samvetsfrihet, som syiligen förutsätter frihet i viljan. Samma motsägelse träffas i Owens distioktion meilan godt och ondt. Denna distinktioa förutsätter ju möj. ligheter af val, d. v. s, af vilja, af frihem. Owens grundsatser tillintetgora menniskans ; värdighet. Han vil gruadlägga en styrelse af välvilja, en religion af välvilja. Men i och med I detsamma mw entager, att menniskan är en I maschin, hvilken man ej kan ftillräkna hvarken det oada eller goda den gör, kan man icke mer hysa någon tillgifverhet, utan blott medlida de, :eller nästan likgilughet.. Kärlek, välgö-enhet äro icke likgiltiga känslor, utsn varma och verksamma. Man blir icke iatagea af en ma scbia, man uppoffrar sig icke för en maschin, Joch blotta forestallaingen om att en passion ej jar annat än verkan a! en tillfällig kogghbja!ens ingripning, är tillräcklig att tillinetgöra ali pasSton. 4 e r e 3 H vv t j j Tvad slutligen angår den af Owen sptagnoa j gemensimhet i egendom, så vet en hvar att deana samfällighet, eburu ingalunda ny, aldrig kunnat ulivägabriog.s ut:n itringa reglor och svåra förj sakelser. Owen uppfattar den icke alldeles så; han i vill hvarken försakelser cller stränga föreshrifter, joch förutsätter för densamma blott lycka och frihet. Det är val icke utan, alt samfällighetwa, en I ofullkomlig art zf association, medför åtskilliga fördelar. Verkande i stor skala, ger den ctt bättre arbete med riogare kostnad och förspiiler mudre kraft än i et styckadt bolag, sumt rör sig med mera enbet. Mea dess fel är att tillintetgöra individualiteten, utesluta passionerna, och jatt ötver de olka anlegen och förmögeche:erna lägga ett tungt och förtryckande vallen pass. Deu sträfvar allud till det omöjliga målet att grunda jemlikheten på ojemlikbeten : likheten i tunktroner, midt ibland olikseten i anlag; likheten i rättigheter, midt ibland olikbeier i intellektuel förmåga, likheten i förvärf, midt ibland olikheten i arbetsförmåga. Owec, som åsyftar allus belitenhet, gör, det är saont, iacen iuskrankning, hvarken i behofven ell-r vjutviagarne; men det kunde ju hända, alt äv, som äga störst. kallelsen för konsumtion, vore just de, som ägde minsta förmiga at producera, och skul!e icke, d ita förhållande skapa ett tilstånd af orättvisa, som sll valvilja i verldea icke länge knnde påwuga något. Vi vilja hoppas, att genom en mera fri och derföre mera rättvis fördelaing af de horge:liga yrkena bvarje arbetores pensum med uden skall blifva billigt och litt; men detta pen.um, så nedsutt iet än må blifva, måste dock fullgöras, och vå råga om man dertill skulle äggas af en absolut amfiliighet, som aldrig tillåter någon fulkomlg emvigt mellan förbindelser och njutningar, och ler intet ut:ymme förbehålles, hvarken åt inelligensen, som enmsamt ger måttstock för urheets värde, eller åt kapitalet, som icke är aynat u et hopspart arbete? Det är väl möjligt, att apitalet och intelligencen i våra dagar tillagt g en öfverdrifven och förtryckande fördel, sen i stället att öppet angripa denna olägenhet, om? företrädesvis sysselsätter tidehva:fvets störa snillen, behagar Owen kriosgå och neka et. Han bestämmer med ett peundrag måttet på irmögenheten, utan att besinna, att han upp:ver den enda brygga, som förbinder hans ryem med den närvarande samhällsordvingen, ch lägger en afgrund emellan dem. De: finns ckså ingen möjlighet att från vår verli på sera ver till haus; dertill fordrades, att de rika, t snilicna foörsakelsefullt inskränkte sig dertil