Aftonbladet – 16 maj 1838, sida 2

Red. har sedan gårdagen händelsevis kommit i tiltfälle att läsa Den marmorerade boken, hvilken vi första dagen då den utkom råkade försumma att köpa i bokhandeln innan den var bel;gd med qvarstid. Det är en i marmoreradt papper inhäftad brochyr om 40 sidor, och skall, efter bvad titeln antyder, innefatta en saga rörande ea gammal bankirsfru i Kinan, vid namn Svera, som hade fått eti löfte af någon att bon skulle blifva mycket gammal, ja mycpket ädre äa Methusalem, och som haft, Gud vet hur många männer. Sagan skall nu egentligen gå ut på att berätta de fyra sista männernes öden och egenskaper, och bamkirhuset Sveras tillstånd under samraanlefnaden med dem. Maa finner hkväl deri hvarken någon genomgående plan och upplosning på sagan, icke en gång något riktigt summaahang mellan de serskilda delarna, ej heller den stil, som egentligen tillhör detwa slags victerhe:sprodukter. Hela skiften anses vara till sitt ursprung mnärbeslägiad med den röda bokens och har, åtmiustone i författare-maneret, mycken likhet dermed. I ett företal p,till köparen, omtalar. Herr Krigholm sjelf, att hans ekonomiska ställniog är det som hufvudsakligen föravledt honom till dess utgifvande, för att derpå förtjena en styfver. Ysterligare är detta lilla opus saltadt och kryddadt med en dedication till t. f. Hofkansleren Hr von Hartmandorff, hvartill törfattaren anför såsom skäl, att han ej förut haft den höga fö.mån att finva någon bok tillegnad Titulus, och att han såsom beskyddare aldrig kan öoska sig någon, som bättre kan rekommendera skriften. Åklagaremakten har nu visligen sörjt för att denma produkt, i stället att saonolikt genast efter några dagur vandra till dea eviga glömsksn, kommer att blifva allmänt efterfrågad, osh såsom ett slags kuriositet förvarad i bibliothekerna, emedan hvar och ea naturligtvis vill veta, hvad som kunnat finnes i en kinesisk saga så anstötligt emot våra förhållanden, att det påkallat hofkanslereas mellankomst. Deita gör naturligtvis också, art om afsigten dermed verkligen varit att tili en del framställa allusioner, så skulle nu na turligtvis hvar och en söka uppleta sådane i hvarenda mening. Detia finner man också redan besannadt genom gårdagens Freja. I en artikel, utmärkt af denna nobla själslyftning som utgör ett af den tidningens hufvuddrag, har hon nemligen helt simpelt sökt uppleta motstycken till sllena i den marmorera!e boken ua motsvarande tilldragelser under våri lands 4 sista regenter, samt sålunda pekat på, hvad lasaren efter hennes tanke deri bör fiona; hvarföre hon också i sin lojala ifver redan uppträder. i bödelskepnad och lyfter bilan öfver Hr Krigholms huvud, för att låta det falla vid en vink af den hvita mnäsduken. Ett sådant nit borde i sanning ej lemnas obelönt, Det kunde åtminstone förtjena presenten af en skam marayckel,, och befordran ifrån junter till herre, Så snart en viss examen hunnit blifva genomstökad. I alla händelser, och förutsatt att, euligt den påpekning Freja nu gifvit, seqvestern å den marmorerade boken varder åtföljd afrättegång, uppstår här för första gången sedan tryckfrihetslagen tillkom, en ny och ganska vigtig kasus att afgöra, nemligen i hvad mån allusioner och allegorier äro hemfallna under de i tryckfrihetslagen stadgade ansvar, eller rättare sogdt: huruvida en tillfällig elier äfven en åsyftad likhet emellan omständigheterna i en allegorisk berättelse och verkliga förhållanden kan leda till någon påföljd för författaren, äfven emot hans nekande att dessa förhållanden varit åsyftade och då sådant ej kan positift bevisas. Det ör nemlisen lätt att finna, att genom bejakande