Aftonbladet – 14 maj 1838, sida 4

Herr Ciron. Men jag svär Emelie. ,.-. Fru Ciron. Tyst, min herre, jag förbjuder Er, att öppna er mun till ordspråk. Herr Ciron (ödmjukt) Ja , ja, Meiie, ja, ja.. Fru Ciron. Enva efter Herr Nichet, suörmakare på gatan St Martin, begick jag den dårskapen att gifta mig med Herr Billard , en min granne. Sedan jag haft den Jyckan at bli enka äfven efter honom, hade jag den godheten att ge efter för Herr Cirons enträgenhet; det är han som sitter här , skräddare till professionen, Jag offrade åt honom, mine herrar , behaget af mitt dubbla enkostånd. Nå väl till belöning , har detta lilla vidundret... Herr Ciron. Ack! Emelie! Fru Ciron. Detta lilla vidundret har gjeri sig till min tyrann , min despot, min sjelfherskaure ! Herr Ciron. Emelie, jag besvär dig.... Fru Ciron. Jag har alltför länge förlåtit; jag är ett olyckligt offer ... det här måste er gång ta ett slut. Pretendenten. Hvad ar det ni beklagar cr öfver? Fru Ciron. Den ohygglige karlena har vå gat bära händer på mig? Herr Ciron (naft) Ack mine herrar domare, jag frågar Er, om sådant väl är möjligt ? Jag är alltför kort att kunna hinuva upp till min hustru. Fru Ciron. Lyckligtvis! ty utom det, skulle Ni troligen belt och hållet ha gjort slut på mig. Men den dag, Ni begick brottet , steg ni upp på en taburelt, för att ge mig Er skamlösa örfil. Presid. Ar det sannt , att Ni har slagit Er hustru ? Herr Ciron. Ack, mine herrar! det är för första gången under de tio åren, jag haft den lyckan att vara bennes man; och om hon vore det minsta billig, borde bon mte beklaga sig deröfver. Hon har gifvit mig så många slag, hon, och hon vet bäst, att jag låtit sådant ske opåtaldt, och att jag aldrig sagt något derom. Fru Ciron. Tig, min herre! det är ovärdigt ert kön, att slå en person af min! .. Herr Ciron. Men du vet alliför väl Emelie, att du är starkare än jag. Fru Ciron. Det är en nyck af naturen, och bevisar bara en sak, nemligen att ni bör vara mig undergifven och icke våga någon vppstudsighet mot min vilja. Herr Ciron. Jag svär, Emelie. Presid. Hvad var anledningen till er tvist? Fru Ciron. Mine herrar, deo der karleo understår sig att vara svartsjuk som en tiger. Hau har valt till föremål för sina orättvisa misstankar en af våra arbetare, August, en ung, hygglig karl, som arbetar bra och inte är dyr, sarat för öfrigt af ett anständigt uppförande. Herr Ciron. Ack, Emelie! jag var förvillad af passionen. Fru Ciron. Ni har förolämpat mig med edra misstankar. Herr Ciron. Men jag öfverraskade August hos dig i en besynuverlig ordoing. Fru Ciron. Hvad betyder oordnivgen i kläderna, när det är god ordning i uppförandet? Herr Ciron. Det är sant. Jag vei, att du har mera förstånd än .... men den gången såg jag inte arnat, än hvad jag såg, och dessutom örsvarade du dig inte. i Fru Ciron. Försvara sig! det är att tillstå sitt brott, . Jag sa er ändå, att ni pratade i vädret, och att ni iote visste, hvad ni sa. Herr Ciron. Det var sant. Jag ser det nog! au. Nå väl: jag ber dig om förlåtelse här ofenuigen och i villneus närvaro. . .. i vittnens värvaro; men säg åtminstone, hvad gjorde: August ? Fru Ciron. Jag samtycker dertill, min here, ehuru ni alls icke förtjenar det. Han visa. le mig en ny syrtut, som han sytt åt sig sjelf. Herr Ciron. Ja, det är samt. Han hade nn ny syrtut. Så blind jag kunde va.a. j