Aftonbladet – 12 maj 1838, sida 2

raktar det föreburna skälet till denna Hr Anekarsvärds bestraffaing, så erbjuder sig först och främst den anmärkningen, att permissionen beviljades, då den tvertom, i fall någon oriktighet i formen var begången, bordt afslås. När så icke skedde, har man i och med detsamma, om icke fullkomhgt erkänt formens riktighet, åtminstone förklarat, att förseelsen ej var straffvärd. Dessutom hafva vi hört, att det sätt, hvarpå Hr Anckarsvärd framställde sin ansokning, förut varit, :nvändt, utan att det haft sådan följd, som vid detta tilltälle. Hvad som likväl mest tager uppmärksamheten i anspråk, är det stränga w sjelfva straffet, som ingalunda synes afpassadt efter felet, så vida något sådant här bör anses begånget. Ett högst eget utseende får saken jemväl, då man besinnar, att Hr Anckarsvärd sålunda uadergått hälften af den bestraffning, som träffade de elfva premrerlöjtnanterne för ett verkligt brott, och lidit en svårare än Generalmajoren Stjernerona, som fick försora sin brottshbghet äfven med 14 dyga arrest, men utan att säliskap dervid var bonom förbju?et, Under dessa besynnerliga omständigheter torde man, för att kunna rätt förstå saken, behöfva se litet tillbaka på den så mycket afhandlade frågan om sista majorstillsättniogen vid Svea Gardet. Att Hr Avcka;svärd i och för denna fråga mycket försyndat sig, bör en hvar förståndig inse. Det var ju han, som genom sitt förbigående och de deraf föranledda anmärkzingarne i oppositionsbladen, framkallade Friherre Sixten Sparres bekanta pberiktigande, som sedermera beriktigades i dessa fatala oppositions blad; och han har vidare äfven på visst sätt gifvit anledning till det stora och, såsom det tycktes, för vederbörande sjelive besvärliga åtalet emot Ställningar och Förhållandenn.