Aftonbladet – 11 maj 1838, sida 2

underteknad af många och verificerad af presten, har han låtit kronobetjeningen hålla undersökning, och kronobetjeningen hade funnit, att undsättning ej behöfdes. Då man erinrade, att folk förut varit tvungna sälja sin säd, för att kunna afborda sig de, på vissa ställen redan i Januari, med stränghet indrifna skatierna, försäkrade Landshöfdingen, att skatterna voro ganska lindriga och att det i år, vid så höga spanmålspriser, varit en lapprissak att afbörda sig dem m. m. Hvad skall man hoppas, då de styrande så litet känna ställningen? Man bad Hr Lnodshöfdingen då försöka laga så, att spanmål åtminstone måtte finnas i närmaste sjistäder att tillgå, hvarvid hun svarade, att det ålåse församlingarna att hjelpa de nödlidande. Nog göra ock församlingarne hvad de kunna; men då största delen äfven af jordkrukare knappt har sädeskorn och sjelf måste skaffa sig sommarfödan från Gud vet hvilket håll, hvad kan den göra för hela den icke jordbrukande klassen? Skaffa och gif dem arbetsförtjenst, säger landshöfdingen, ej vetande huru hardt när omöjligt det ofta är, och ej besinnarde, att den lilla arbetsförtjensten äfven blir utan ändamål, der tiltgång sakvas på födoämnen. Nå, arhetsförtjenst, den erbjudes nu af Kroran på Carlsborgs fästning mot samma uflöning som bestås der arbetande militären — men blott för 200 personer i hela Skaraborgs län, och dertill med så ko t rådrum för uppgörande derom, att i vår församling skulle inom några timmar sockenstämmor utlysas och hållas, kontrakter underskrifvas och återsändas till länsman, hvarföre naturligtvis många blefvo i okuanighet om hela anbudet och andra ej hunno resolvera sig, så att anbudet af ingen antogs och kontrakiblanketterne måste återsändas. Så går det med allt, och hvart man vänder sig äro utsigterna mörka; måtte Gud hjelpa oss, och målte de styrande en gång tro. hucu illa det står till, och släppa säden tullfri in i det hungrande landet och för framtiden bättre reglera spanmålsanvändningen, fattigvården m. m. På Consistorii uppmaning samlas äfven här till Wexiö; men litet blir dei; och utdelar man gåfvorna i Wexiö, såsom det skedde i Borås och Wennersborg, nemligen mark om mark såsom i en koakurs, så att den rike får sina lyxartiklar betalde lika fullt upp som den fattige sina förnödenhetsartiklar, så kan det vara likgiltigt hvad det blir. Si här sanningen utan smink, ej för att hickla, men för att gagna. —0 — —