Aftonbladet – 10 maj 1838, sida 2

tad såsom slutet på Dannemarks lyckligare period och början till dess olyckor, oaktadt denna förordning i förstone inrymde pressen vida större frihet, än den nu, efter sednaie tillkomne stadganden, äger., — Häri ser man den vanliga gåogen afalla tvångsförordningar mot ytiranderätten; man börjar med ett tvång, som folket fivner drägligt af fruktan för ett större, och sedan ökar man det småningom derhän, att fol ket förbjudes beklaga eller ens yttra sig öfver de tvångslagar man utfärdat, och uppnår sålunda den punkt, der tvånget försvarar sig sjelf. Denna praktik är visserligen ingenting mindre än okänd i Sverige, eburu vi ännu icke kunonat drifvas dechän, att man rimligen kan försöka ett åtal mot framställningen af vår misslyckade tryckfrihetslags lyten. Men den Danska författaren hade väl vågat farligare uttryck än de hittills citerade. Det är, säger han, nen gammal erfarenhet, att i den stora striden för felkens frihet, likasom i all annan strid, de första leden måste falla; detta är en sanning, den en hvar måste känna och betänka, som träder i spetsen för denna strid. Det miste derföre gå skarpare till än hittills, ty blott det som är dyrt köpt skattas högt, hvaremot det: som lätt vinnes åter lätt forloras. Aktor såg häruti ingenting mindre, än ett vidjande till knytnräfvarne, men då fof. förklarade, att ban afsett den andliga striden, fann domstolen denna förklaring meke alldeles förkastlig. Tillika hade förf. djerfts yttra, att det går långsamt hos oss med allt, en gammal irädgårdsmästarereflexion, som i Danmark ej vunnit uppmärksamhet, men sem i Sverige vore en verklig orättvisa, derest man ej uttryckligen undantoge besluten om tryckfrihetsaktioner och indragningar. Det öfriga af åtalet angår vissa reflexioner, dem författarn tillåtit sig, öfver konungens eller den banska regeringens ordhållighet, ett ganska omtiligt ämne för dem, som icke bruka hålla ord. Sedan författaren anställt några reflexioner öfver nödvändigheten af att orogeringena må kunna tryggt lita på folkets trohet och tillpafvenhet och folket icke mindre tryggt på helgden af konungens ord,, erinrar han derom, att konungen, då han 1813 underskref Riksbanksförordningen, som medförde så oerhörda uppoff.ingar för Danska folket, lofvade att årligen ett finansförslag för foljande året skulle affattas, utgifterne deruti bringas till öfverensstämmelse med inkomsterne, samt forslaget genom iryck offentliggöras. Längre ned beklagar förf., att detta lofie aldrig uppfyldes, men att år 1816 det beslut fattades, att det alldeles skulle förfalla, utan att man bevärdigade folket med någoa upplysning om grunderna till ett! sådant beslut. Jemte det författaren härvid fäller det omdöme, att folkets förhoppningar om förstnämnde löftes uppfyllande blifvit bearagne, (skuffede) så anmärker han ock vidare, att uteblfvandet af ständernas sammankallande 1837 icke utan någon särskild förklaring låter förena! sig med Konungens löfte, att de skulle sammankallas hvart annat år. Af allt detta drar förf. ändtligen den slu:sats. att folkets tillit till regeringen lider derigenom att dess förhoppningar, såsom nyss sagdt är, blifvit nskuffede.n -Domstolen medger väl, att det icke är så litet, som alar för den meningen, att förf., genom ett dy likt räsonnement, velat lasta regeringen — man går i Danmark icke så långt, att man framdrager konungens person, icke ens då ordet! bKonung, blifvit af författaren nyttjadt — och utbreda hat och missnöje mot densamma; men vid närmare skärskådande har doms:olen dock icke kunnat finna, att artikeln har någon annan syftning, än den, att visa hur nödigt det är, att regeringen icke lemnar folket någon anledning att anse sig sikuffet eller bedraget i sin tillit till regeringens ordhållighet. Rätten bar derföre, utan att fästa sig vid enskilda af aktor anmärkte uttryck, äfven i denna punkt frikänt den anklagade. Denna den Danska domstolens procedur, att, såsom det heter i vår tryckfrihetslag, mera fästa sin uppmärksamhet på skriftens åsyftning in på framställnivgssättets, ådagalägger en vida rögre grad af oberoende och oväld, än man ns af vära till fribetens skydd inrättade ju;yer, med den stereotypiska form de i sednare ider antagit, kunnat vänta sig, och detta obeAa DA PA PR KR AS ROR ren — 1 os I et RS KR KA RAR LL