Aftonbladet – 9 maj 1838, sida 2

dares mo den al DHDergskollegium lorcSstagne friare smides rätten fiendtliga åsigter. Det torde alltså göra tillfyllest, att här endast, till närmare belysning, framdraga några den hvarhelst han visar sig, (uti Stockholms Dagblad, Svenska Minerva eller sjelfva Statstidningen) oförliknelige insändarens satsern, för att på en gång affärda både dem och deras, i synnerhet då fråga är om motarbetandet af all slags frihet och sjelfständiga tänkesätt , alltid tjenstfärdige mtillförordnade, försvarare. Den nyssnämnde insändaren ) framsäller till en början det yiterst enfaldiga påståendet: att den af Bergskollegium föreslagna nhilfriheten, eller den for alla lika nrättigheten att via tillåtne med tillräckligt kolfäng försedde stångjernshärdar, inom och utom Bergslag, få tillverka och vågföra så mycket smide som der medhinnas kan ), skulle innebira ett åt njernbruk med större smiden (2?) tillämnadt företräde att komma i åtnjutande af de förndelar, som kunna hemtas af senare tiders technniska uppfinningar och förbättrade smidesmethoder,. Huru hänger dett raisonnement tillsammans med sundt förnuft? — måste lisaren genast fråga —; ty, enlig: Bergskollegii förslag är det ju skogsfångets tillräcklighet, som skal afgöra frågan om fria smides-rätten —; och det är ju alls icke osannolikt, att de små bruken kunova hafva relativt lika tillräckligt skogsfång för sina härdar, som de större. Föröfrigt är det på iutet stalle i förslaget förment äfven de minsta bruken med blott en eller två härdar att för dem vinna helfrihet ; utan synes det tvertom troligt, att ganska många at de små bruken, i syanerhet utom bergslag, skola tillvinna sig rättigheten ull fritt smide för alla sina härdar , under det att flera af de stora bruken med många privilegierade härdar, både utom och inom bergslag , lära med allt skäl finna sin räkning vid att inskränka dessas antal, för erbållaode af fri smidesrätt. Vidare förmåäler (frihets-)hatarem, att bestämmandet af visst kolfång (t. ex. 900 läster) skulle innebära en ,orättvisan (2!) emot de bruksidkare , som innehafva härdar med ringare skogstillgång — och säger derföre straxt derpå, öfvermåttan cjupsinnigt: Vore det icke bättre, att lemna åt alla lika rätt i mohn af nredan privilegierad2 smidesbelopp och tillåta aen hvar, som i kraft af nu gällande privileginer får vid sin härd afverka en bestämd mycnkenhet kol, att derstädes använda en sådan kolqvantitet till så stort smide, som han med ndensamma bevisligen förmår åstadkomma?n Detta vill med andra ord säga: Emedan icke alla Bruksidkare för sina nu tillåtna härdar hafva fall koltillgång för fritt smide, så bör ingen erhålla fri smidesrätt, utan de kunna i stället alla åtnöjas med frihet att öka sina bestämda smiden med vissa skeppund i mohn af kol tillgången; ty det är ju alltid bättre att hålla sig fast vid begreppet om en sådan gammaldags sfrihet i mohn af skogs-tillgån sen, emedan derigenom i sjelfva verket uppkommer ingen frihet, fastän somftige tirde nbilla sig något helt annat, efter det då skulle lemnas dem bättre tillfälle än hittills, att Öfverskrida privilegieroe och att genom högre tillverknipg, utan motsvarandei skatt, fortfarande, i brist på eget skogsfång, lj söra inkräktomgar på den kol-tägt, som for ackjernsblåsningen eller grannbruken i vederbörlig ordning blifvit anslagen. olfång, genast eller på en gång infördes, så lr r det väl klart, att näringen derpå skulle vinsom han (ifrigt förfäktande privilegii-rättenn, eller det konungsliga prerogativet att på skeppundet uträkne hvad hvarje Bruksagare årligen skall få smida) på sitt eget vis söker motarbeta all verklig ,närings-frihetn. Härmed jemföre man 1803 års nhelfrihetn, sådan den redan fianes medgifvea i 4, 7 ochliq s-X AA