Aftonbladet – 8 maj 1838, sida 2

Me AVP JORBY SUUEN MUINJEE HMPVMRMMI konsertsalar mot de Paiisiska. Om den tilltänkta ambassaden till London. Det lärer nu rustas flitigt alla dagar till den förestående gratulations beskickningen ifrån Svenska och Norrska hofvet till den unga jungfrudrottringen Victorias kröning. Nya plymascher i hattarna åt ambassadens egna ledamöter och nya hvyreer åt betjeningea, hvars elegans framför allt är det efter hvilket, näst hästarnas och vagnarnas, John Bull, d. v. s. den gapande hopen uanför S:t James palatset, kommer att mäta den värdighet, hvarmed de skandinaviska nationerna representeras vid detta tillfälle; allt sådant sysselsätter nu dussintals händer. Angfartyget Gylfe skall, som det berättas, komma att öfverföra hela sviten. Huruvida de öfriga staterna af andra eller tredje ordningen i Europa i likhet med Sverige afsända särskilda ambassader, endast för att aflägga monarkernas välönskningar till den unga drottningen, öfver kronans påsättande, är oss icke bekant; men väl synes det klart som dagen, att en sådan serskild betydlig kostnad, som de skattdragande naturligtvis i sin tur få vidkännas, lika litet kan inbricga någon fördel för Sverige och Norige, som sjelfva den granlåtsprakt, hvilken uivecklas vid den toma ceremonien af en kröningsfest, gör det ringaste till eller ifrån för beståndet och tryggheten af den unga drottningens konstitutionelta välde. Vi föreställa oss äfven, att nationernas och kabinetternas inbördes ställniogar och förhållanden i närvarande tidpunkt hvila på helt andra grunder, än att vårt hots vänskapliga förhållande till Storbrittannien skulle kunnat hda en hårsmån deraf, om den ordinära missionen i London erhållit uppdrag att fullgöra gratulationsceremonvien. Om deane minister vid ett sådant tillfälle som det ifrågavarande, t. ex hade framt ädt och yttrat: Eders Maj:t, jag har uppdrag, ifrån mia monark att frambära dess uppriktigaste önskningar för E. M:3 välgång. Måtte E. M., unoder en lång följd af år blifva i stånd att göra sitt folk så lyckligt som möjligt. Det hade måhända öfverensstämt med fordna tiders etikett och den yttre glans som då ansågs utgöra ett oundgängligt vilkor för hofrens anseende, att en särskild ambassad vid detta tillfälle blifvit afsånd för att uppvakta E. M. med denna lyckönskan; men jag bör icke lerna obemäldt för Eders Maj:t att vårt land, som i sig sjelf är eti fattigt land, under det sista året ifrån polarkretsens ända till sundet nästan öfveallt varit hem: sökt af svaga skördar, foderbrist och nu sednast af en ovanligt strärg och långvarig vinter; att många hundrade smärre jordegare denna vir måst lemna sina åkrar obesådda, af brist på utsäde; att sjelfva taken, som i Sverige på landet täckas med halm, på de flesta ställen måst tillgripas så att de tomma liderna och visihusen stå under bar himmel, och att dena enskilda välgörenheten måst komma folkmassorna i tre eller fyra provinser till hjelp, emot hungrens fasa. Vår regering, alltid ömt och faderligt sinnad för sitt folk och följande den visa grundsatsen, att den bästa statshushållvivg alltid blir den, som söker att i möjligaste mån lindra den skattdragandes bekymmer och låia så mycket som möjligt af arbetets afkastoivg stanna qvar hos de arbetande sjelfve, har derföre vid detta tillfälle vikit ifrån det gamla bruket att till E. M:s krönings-ceremoni skicka en sersklld ambassad. Den har icke blott varit öfvertygad, att E. M:s ädla och känslofulla hjerta skulie gilla de skäl för detta steg, dem jag nu haft nåden anföra, utan ock härigenom trott sig gagna med ett föredöme, som helt och hållet öfverensstämmer med de visa och menniskoälskande grundsatser, i hvilka E. M. sjelf blifvit uppfostrad, och hvilka det är min monarks uppriktigaste önskan, att E. M. under sin långa förestående regentbana alltid måtte följa., — Om, säga vi, den ordinarie Sveoske ministern fätt uppdrag att göra en dylik framställning, så skulle väl måhända en och annan utaf ses badauds himla och xla sig litet öfver det ovanliga deri, att vid en crönings-ceremoni börja tala om de fattiges be-; ägenhet elter om foderbrist och halmtak, hvilet utan tvifvel på en galadag anses för något ulgar, som Engelsmannen kallar det; men varje förnuftig man skulle gilla ew sådant OL AR Sanna Mara 44 Ls dant handlingoeehtit