Aftonbladet – 30 april 1838, sida 2

VN SA 0 VA VAR DUR voLlVAI VAL U er, Jakob befaller Talemannen förklara huset ut H. M. anser sig fullkomligt oförhindrad och berättigad att straffa hvarje mans förgripelser i parlamentet, vare sig under session eller efteråt; hvilket,, heter det, vi icke ämna spara hädanefter, när heist någons oförsynta uppförande der kan blifva till oss inberattadty. Slutligen förbjudes strängeligen att ingifva någon petition, hvari kunde förekomma något om statssaker. I stället för att blifva modfällda, beslöto representanterne en petiiioen, som aflemnades tillika med remonstrationen, och innehöll ödmjuka, men skarpa, föreställningar. De påstodo friheten, att debattera och bedöma statens angelägecheter, vara ett arf från deras färfäder och hoppades, att den ej skulle dem fråntagas. — Petitionen med remonstrationen framlemnades af 12 ledamöter, som emotiogos med bitterhet. Jakob befallde sätta fram tolf stolar, sägande: jag har fått besök af tolf konungarn. Petitionen ensam emottogs; och huset fick, några dagar derefter, ett andelöst svar, som i det hela dock icke är annat än hvad han hundrade gånger förut sagt, fast klädt i bjärtare färger. Han hade i stället väntat sig tacksägelser för sina bedrifter och Englands sällhet. Han vore en. garcmal erfaren konung och behöfde inga lexor. Att med beviljandet af subsidier till kriget vilja para råd, mot hvem och huru det skall föras, vore, heter det, lika som om vi ville låna pengar af en köpman, för att uppställa en arme, och deraf skulle följa, att vi nödsakades lyda hans råd vid krigets utförande. Med flera lika väl lyckade liknelser och för öfrigt med verkliga oqvädinsord , forisatte han skrapan. Att ge råd angående prinsens förmälning vore ingenting mindre äs högförräderi. Dylika ämnen (stats-mysterie:n) vore så höga, att H. M. utropade: ,ne sutor ultra erepidam. Att Huset talte om sina gamla och obestridda ärfda rättigheter, kunde Jakob icke tåla. J haden bordt säga, att edra privilegier grunda sig på våra förfäders och vår nåd och eftergifvenhet; ty de fleste af dem hafva uppkommit af prejudikater, som snarare visa en tolerans än ett arf. Dock ville han af nåd låta dem vara orubbade, så länge ledamöterne hölle sig inom gränserna af sin pligtr; men fölle det dem in att göra ingrepp i konungens prerogativ, så skuile kan taga ifrån dem deras privilegier. Detta var så tydligt, att Underhusct tyckte sig icke böra smälta det, utan införde i sina protokoller en peotest, hvari det högtidligen förklarade, att Parlamentets frioch rättigheter, privilegier och domsrätt äro Engelsmännens gamla och obestridliga bördsoch arfsrätt; att phögvigtiga och angelägna ärender rörande Konungen, staten och rikets försvar samt kyrkans rygghet, likasom lagars upprätthållande och stiftande, afhjelpande af besvär och afskaffande wf missbruk, som ofta äga rum i riket, äro tillständiga ämnen för ofverläggning och diskussion parlamentet; att hvarje ledamot har ytiranderihet och ej kan för någon sin åtgird derstäles straffas af någon annan än huset sjelf. Några dagar derefter lät konungen hemta Jnderhusets protokollsbok upp i sitt statsråd ch utströk, med egen band, proiesten, såsom lagligen tillkommen; och parlamentet upplöstes senast, med en proklamation, hvari allmänheen underrättades om orsaken, nemligen Unlerhusets tilltagsenhet att blanda sig i stats-saer och utrikes politik. Såsom insegel på chismen, blefvo flera Underhusets ledamöter ter satta i häkte. Jakobs föresats var ögonkenligen att aldrig mera kalla något parlament; en om tre år skedde det ändock, och det nder alldeles oväntade aspekter. Orsaker, dem et ej hörer dit att utveckla, förmådde honom it taga en motsatt ton och bedyra och ilofva aker, dem hvar man visste icke vara hans wening. Parlamentet, ehuru visst icke bedraet af hans försäkringar, visade dock, ait bitrhet eller bömnd icke :beherrskade dei, och eviljade rundeligen hvad ban begärde till ett ig, som han bedyrade sig ändtligen vara fäårg att begynna, men som ändock upplöste sig några fåfänga demonstrationer. Han tog Gud I vittne, att han ville strängt handhafsa de ot katolikerna stiftade lagar; och likväl lemde han denna sitt folks förnämsta önskan o