Aftonbladet – 30 april 1838, sida 2

handlingar.n Vidare tager Statstidningen sin illflykt till det skydd lagen lemnar äfven den wringaste embetsoch tjensteman mot småädliga angripelser i och för embetet ; jemför detta åtal med det mot Hr Svederus, hvaröfver oppositionspressen föga allarmerat sig ehuru saken angick en lägre myndighet, och söker vederlägga den jemförelse, tidningarna gjort mellan åtalet år 1823 emot friherre C. H. Anckarsvärd och det nu förevarande, neml. på det sättet, att Statstidningen uppgifver, det åklagaren då måste argumentera sig till uttryckens förgriplighet, hvilken icke låg oförtydlig i dem nsjelfvan, för hvilket ändamål äfven en period af friherre Anckarsvärds åtalade skrift citeras och, mirabile dictu! nu nästan försvaras ifrån det hållet. Att Statstidningen uppträder med sådane satser som dessa, är visserligen fullkomligt konseqvent med hela den tendens, som i allmänhet visat sig rådande emot tryckfriheten, allt ifrån 1812 intill närvarande tid, och hvarom otaliga indragningar och aktioner bära vittoe; men deremot är det ingalunda konseqvent med logiken, sunda förnuftet eller grundlagarna. Om Statstidningen rent ut sade sin bjertans tanka: Vi vilja och kunna icke uthärda tryckfriheten; vi äro oförmögna att på diskussionens väg vederlägga edra anmärkningar; den periodiska pressen vexer oss öfver hufvudet, om allmänna tänkesattet får tillfälle att utveckla sig och menlösheten försvinner, derföre måste vi söka ställa så till, att allt klander mot regeringsåtgärder blifver betraktadt såsom lasteligt tal mot Konungen; — då vore det rent spel, och ingen vidare tvist om saken behöfdes. Men då Statstidningen söker insinuera, att den ingalunda vill förbjuda anmärkningar mot regeringsåtgärder, nblott de icke ske i förgripliga uttryckn eller nsmäda konseljens handlingar,, så måste man med skäl fråga, haru det skall bhfva möjligt att välja sina uttryck, när äfven det blotta omdömet, att en autoritet genom en offentlig handling: vsnar sagdt brutit emot lag, (denna lag må nu vara guds, verldslig, eller konstitutionell) skall kunna anses förgripligt; eller huruvida tryckfrihetslagens tydliga föreskrift, att klander af regeringsåtgärder endast då blifva straffbara, om skrifsättet utmärker sig såsom smädligt eller skändligt, någonsin kan blifva annat än ett hån emot förnuftet eller en snara för skriftställare, så framt en annan och trångare gräns skalluppdragas för omdömen om regeringens än om andras åtgärder, neml. den som utstakas af sjelfva den, definition lagen lemnar om förtal eller smädelse och hvilken icke här förefianes. Vi återkomma troligen ännu en gång till denna för yttranderätten vigtiga principfråga; men vi vilja imedlertid i förbigående äfven anmärka, att likasom Statstidningen ifrån det åtalade stället i Hr Yrusenstolpes skrift uteslutit de mildrande orden snart sagdt, så har den vid sin argumentation, rörande åtalet mot Grefve Anckarsvärd, lika ärligt, förgätit eller dolt, att det i Statstidningen upptagna uttrycket i bemälde friherres skrift (neml. vatt befälet synntes nödsakadt glömma sina åliggandenn) inga-. lunda är det, för hvilket Grefven svårast antar stades, utan det var för ett annat ställe uti skrifr., ten, hvarest han hade kallat några från regeringen utgångna föreskrifter för Cohn i j ga åtgärder: ett omdöme i vårt tycke utan jemförelse vida strängare än det, att hafva snart sagdt bru!it emot ena eller den andra lagen, men för hvilket Hofrätten likväl icke fann den anklagade kunna kännas skyldig till något ansvar, troligen emedan denna domstol då ännu ej visste af den i ofvannämde artikel förekommande, af lagen okända, pretiösa bevämningen attsmäda handlingar, egentligen kan betyda. Af Stockholms Adress-kalender har nyligen ett betydligt supplement utkommit. Det är! med denna bok, likasom med många andra be-l qvämligheter, att om man förut i många år nöd-! gats umbära den och icke så mycket känt sak