Aftonbladet – 28 april 1838, sida 2

SÖNDAGSSKOLAN Evwid Teknologiska institutet i Stockholm. I alla samhällen har undervisningens gagn så väl för samhället som för individen blifvit erkändt, och det är blott brytningen mellan den gamla presterliga och feodala hierarkien samt de demokratiska iderna, som gjort detta gagn i vissa delar omtvistadt inom de moderna europeiska samhällena. Tvisten är såvida sliten, att undervisningens nödvändighet äger i alla blidade samhällen en ofantlig majoritet för sig, men dermed äro icke svårigheterna häfna. Medan öfvertygelsen om nödvändigheten af, att utsträcka bildningen äfven till massan eller det största antalet blifvit återfödd, hafva samhällena antagit en form, hvarigenom undervisningens välgerningar öro mängden förmenade, och sedan hågen att afhjelpa denna oligenhet vaknt, har man funnit sig äga tvänne mycket skilda klasser att undervisa: det vuxna slägtet och det uppväxande. Det förra behöfde undervisas för samtiden, för att få begrepp om kuoskapernas nytta, och meddela detta åt de yngre; det sednare för att bilda stammen till framtiden. Den förra klassen jemte en stor del af den sednare äro redan så upptagne af det materiella arbetet, att de knappt hafva någon tid öfrig för det moraliska. Man har derföre kommit på den tankan, att låta dem draga fördel af fritimmarne och i synnerhet; af söndagens, såsom de längsta och mest ostörda. Så uppstodo söndagsskolorne. Derjemte hade man att sörja förtillgång på lärares I alla stater är det rikedomen, som noterar statsanslagen, och denna har sällan lust atc kosta något på de fattigare klasserna; man har pengar för hoffester och dyrbara uniformer, men de fattigares undervisning medför ingen förlustelse för den rike. Åt filantroperne, som bragt söndagsundervisningen å bane, lemnades äfven den äran att beträda lärostolen. Det hafva de äfven med glädje gjort, och i England och Amerika redan bragt saken derhän, att de hafva skäl att anse sig pelönade för sin möda. Sedan tiden och lärarne blifvit bestämda, återstodo läroämnenna. De första stiftarne af söndagsskolor afsågo förnämligast religionsundervisningen. I de läeder, der denna var vårdslösad, och tillfället att höra religionens läror antingen sällsynt, eller, till följe af serskilda förhållanden, illa begagnadt, vann filaatropernes nya inrättning förtroende; i de länder, der förhållandet var annorunda och tillgången på lärare, skickligare än len herrskande kyrkans, sällsynt, hade inrättingen ej samma framgång. Med den sanning ör ögonen, att allt i system bragt vetande billar, och att den kunskap, hvars praktiska nyta dlefven bäst inser äfven är honom kärkomnast)