Aftonbladet – 25 april 1838, sida 3

i jatt hon ej-älskade Lorenaso och att, om hon I hade valet fritt, skulle jag erhålla företrädet. Lucias fader var en stor vän af målningar; Ihan hade utgifvit betydliga summor för en samling deraf, och jag fick veta, att han ej-beviljat Lorenzo sin dotters hand af annat skäl, än lemedan denne unge man ägde en präktig Titian, Isom han ej velat sälja åt honom, men som han Tlofvat gifva honom på bröllopsdagen. Denna dag nalkades och Lucia var tröstlös; som ett lydigt offer, ville hon låta sin fars vilja släpa sig till altaret; det var förbi med mitt bopp om Isällhet . . .. Jag var till den grad förälskad, att jag verkligen tänkte på att skjuta mig för pannan, och kanhända skulle jag lydt min Åförtviflans vilda ingifvelse, om jag icke morgonen samma dag, som var bestämd till Luceias T bröllop, fått en biljett, hvari det sades mig: Gläd er! allt är slut; elden har utbrustit i Lorenzos hus, och Titian har blifvit lågornas Trof!, Jag skyndade genast ut och tog kosan till Martellis hus. Under vägen fick jag i ett klädstånd se en tafla, som tycktes mig vara af utmärkt skönhet. Jag gick närmare och besåg henne. Det varen Tintor:tto, en beundransvärd Tintoretto, för hvilken Mitelli skulle falla på knä, och det återstod att veta, huruvida jag var nog rik att köpa den. Huru mycket begär Ni för den der taflan? frågade jag med darrande röst krämaren. Tio scudi.n Tio scudi? O Försyn! Jag betale penningarna och medtog min skatt. Jag blef Lucias make. Tre månader efter vårt i bröllop dog min svärfar. Han lemnade åt sin dotter, hans enda arfvinge, en million och ett litet tafle-galleri. Lucia samtyckte att följa med till Paris, för att der bosätta sig. Jag tog således med henne vägen till Frankrike. Ingen märklig händelse träffade oss under resan, till dess vi anlände till Nizza. Samma dag vi dit kommo , lemnade en betjent, i det värdshus hvari vi tagit in, till mig en kunif och en biljett. Jag kände igen knifven; biljetten anviste mig ett möte; jag begaf mig dit och träffade Pietro Marazini. Ni har frälst Pietros lif, sade han, och Pietro har ej varit otacksam. Det var jag, som i Rom återställde era penningar som man stulit ifrån er, och som dödade banditen , hvilken skulle mörda er. I Neapel var det jag, som underrättade advokaten Lanterni om hans hustrus brottslighet, och som lade i hans hand den pistol, hvarmed han sköt kapten Montefiore för panna II Venedig var det jag, som tillsände er en bjudning till grefve ; jag, som satte eld på Lorenzos hus, och som placerade taflan i klädmäkl rens bod, hvilken skatt såldes åt er för tio scudi. Nu, då jag gjort er tik och lycklig, äro vi qvitt; farvälln Det var på detta sätt jag fick lära känna hemligheten om de besynnerliga framgångar, som följt mig, och hvilka jag med skäl ansåg som prof på Försynena synnerliga nåd.