Aftonbladet – 21 april 1838, sida 2

Statstidningen, som naturligtvis alltid har en cher tendre för sin förra patron Svenska Akademien och dess medlemmar, har nyligen mot en af den uppfyllt ett nobile officium, genofn tvänne långa artiklar öfver dess sekreterares, hr von Beskows, sorgespel, och deruti med ett ömt deltagande plåstrat öfver de sår, som denne finkänslige författare erhållit af de andra tidningarnas köld, hvilka med rättvisande af det ofta nätta och behagligai hans skrifart, likväl icke ansett sig kunna en öbluc berömma allt, som finnes i hans arbeten, eller placera honom bland stora snillen, eller tidehvarfvets författare af första raogen. Till ytterligare hugsvalelse förekom i går i samma tidning ett långt rimmadt stycke, författadt, enligt åsatt sigovatur, af sjelfva F-—n, en notabilitet, hvars namn, som bekant är, icke gerna utskrifves, men hvars band man sedan någon tid, tyckt sig igenkärna äfven uti flera andra uppsatser i Statstidaingen, Der talas äfven om ett nytt sorgespel af hr v. B. med titel: Gustaf Adolf i Tyskland, hvilket skall hafva stora förtjenster, hittills likväl för allmänheten okända med undantag af en, nemligen att det ännu icke är utgifvet. Att det likval en! gång kommer att blifva ett ganska handgripligt sorgespel, kan hvar och en törstå, när han får veta, att enligt hvad poeten F—n ger tillkänna, sjelfva bronsstatyen på Gustaf Adolfs torg, vidl det tillfället kommer att begifva sig in på scenen: Plötsligt ser jag man och häst sig röra stiga ned ifrån sin pjedestal; hrilka dolda hjul och fjedrar föra bronsfiguren in i sångmöns sal? Af dessa Yerser finner man, att F—n som annars är fullflugen i allehanda ting; likväl ieke är så rätt säver på sig i Latinet. Han står nemligeni början utanför theaterhuset, funderar på, om han skall våga sig in, och betraktar inskriften, hvarvid han utropar: Patriis! det är ju fosterländska 2,; men Musis har han alls icke kommit ut-med att öfversätta. Han menar derefter, att nen röst som ej kan fallap — slänge EGÖ Mc te eMm Bh ry