Aftonbladet – 20 april 1838, sida 2

Hud Hetvillat dess ratt, att upphatva ett ar onupg och ständer, på riksdag fattadt heslut, rsäkthgt om detta tviflet ökats, sezan Kongl. laj:t och rikets kammarkollegium, genom utlag af den 13 Oktober 1836, till all kraft och erkan, undanröjt åberopade Konungens befallingshafvandes utslag, och tillerkänt Degerforss llmoge dess i lag grundade rätt att, efter maregåog, få lösa hela kronans bebållna 10:de. Jrsäktligt torde det vidare vara, att insändaren j ioser rättsenlignaeten derutaf, att allmogen, onu år 1837, ålägges att ovilkorligen prestea halfva kronans behållna 10:de in natura, när nan dock tyckes hafva anledning förmoda, att len uti anförda Kongl. kammarkollegii utslag emnade besvärsanvisningen ej blifvit begagnad, å vida Degerforss församling, hvars rätt är i råga, ännu efter något öfver ett års förlopp irån utstagets datum, ej afbört något sådant; arsäktligt, äfvea om man befarat, att samma ;mbetsmyndighet, som ålagt allmogen att ovilkorligen lefverera halfva kronars behållaa 10:de in natura, . också varit sinnad att, i händelse påbudet icke hörsammades, genom entreprecads auktioner, såsom 2:ne gånger förut skett, anskaffa fyllnaden i halfva 10:den; ehuru man nu mera, af Konuvgens befallviogshafvandes svar, finner, att denua — fruktan varit ogrundad — men hvarföre påbjuda sådant, till hvars cfterlefnad man saknar medel att tvinga folke:? Slutbgen torde det va.a ursäktligt, om man icke ens inser skälen, hvarifrån Kongl. Statskontoret, såsom af dess skrifvelse den 3 Dec. 1830 synes, kunnat draga den slutsatsen, som skulle spannmålen hafva af räntegifvarna blifvit tirekte Ilefvererad till aflöningsoch underhålls-tagarne, och således icke ar att anse såsom kronan egenteligen behållen,, när man likväl måste antaga, att Kongl. Statskontoret blifvi: upplyst derom, att förhållandet aldrig vaiit sågant, celler att vederbörande kronofogar alla år, uti socknens kronotionde-bodar, uppburit den större eller miadre del af kronans behålina tiondekorn, som, in mnatura, lefvere:ats, samt, efter vederbörliga anordningar, dersamma utlc vererat lill afloninvgsoch underhålls-tagarne, Herrar Lappmarks-presters äfvensom krononyhyggares rätt att, in natura, erhålla spannemålen, känner insändaren icke; men har också aldrig satt dem i fråga — Frågan är blott: äger någon embetsmyndighet rätt, att, i avwnan ordning eller på endras bekostnad, än Konung och Ständer det beslutat, fylla sådana behofver. Skulle åter, emot all förmodan, och hvartill rilets grundlagar ej gifva anledning, så vara, eger då icke den skattskyldige åtminstone rätt att få del af sådana uti bans eganderätt djupt ingripande Jagförävdringar? Iosärdarens förmodan, att de af Kongl. Statskontoret åberopade Kongl. förordningarna af den 22 Juli 1803 och den 20 Sept. 1831, berättigat Kon. Befallningsh:de till ifrågaställda de skottskyldigas rätt förnärmande embetsåtgärders vidtagande, är såvida gäckad, att den förra af dessa vådiga förordningar egentligen blott bandlar om spanaemåls-forsliog med hvad mera dermed sammanharg cger, samt att den sedna:e icke blott saknas ibland kyrkans handlingar, utan hvad märkvärdigare är, på 1831 års tryckta förteckning öfver Kongl. förordningar, hvarest den dock ovilkorligen bordt finnas upptagen, derest den varit allmängjord. Med antagauvde åter deraf, att herrar Lappmarksprester och krononybyggare egde rätt alt, på den åtminstone Ika beklagansvärda hatteallmogens bekostnad, in natura utbekomma deras spannemilsanordningar (med don kyrkotunnor, jemie andra dylika anordnirgar måste väl förhållandet vara annorlunda eller sådant att de efter markegång kunna liqvideias) så frågas: månne icke lagens anda och sakens rar tur gifva vid handen, att ifrågavarande löningsoch underhålistagare vederfaras rättvisa, rör de ci hålla, på södra orter vuxet, till föda, synnerligen i missvextår, tjenligare och drygare korn, än ortens eget omogna, men, i ansecude till dese användbarhet såsom utsäde, allud mycket dyrare? Och fordrade icke billigheten, ati åtminstone i bungerstider ej ett ungefär, utan precist det erforderliga qvanium spannemål, aftvingades skatte-allmogen? Insändaren tror, att med lövingsoch underbållstagarnes samt allmogens rätt varit förenlist, att t. ex. år 1832, när priset på den för