Aftonbladet – 10 april 1838, sida 2

fanntt någon, som så follkomligt uppfattat guitarrens anda som Hr N. Hvad deremot färdigheten beiräffar, bestrider rec, ingalunda, att ju ganska många fianas, som äro herr N. öfverligsna, Det vore derföre ej ur vägen, om Hr N. på sina konserter anslog ett nummer åt guitarren, heldst han för detta instrument komponerat rätt vackra och karakteristiska stycken. För andra afdeloingens procession prestaves rade Ouverturen till Rossmis opera Wilhelm Tell. Det är med ouverturerna på våra konserter som med advokatfiskal Fredholms Jurymän. Det finnes en åtta å nio stycken att välja emellan, och hvad de hafva att säga, vet man i allmänhet på förhand. Rossini bar en allt för glad och lekande fantasi för att fullkomligt rätt kunna behandla ett så ullvarsamt ämne som Hilhetm Tell. Denna text borde hafva fallit i Meyerbeers bänder. Han är historiemålare. Rossini målar ypperligt scener ur det dagliga lifvet, men historicn blir honom för tung. Derföre upptäcker man också i det digra partituret vill Vilhelm Tell så många ställen, der han syneshafva saknat förmåga att beherrska sitt ämne — men i Barberarn i Sevilla återigen — hvar finner man der ett enda svagt ställe? Herr Sällström uppträdde åter i denna afdelning, och med en romans, ackompavjerad af fortepiano och obligatvaldthora. Ett liset intagavde stycke, utfördt med känsla och smak. Herr Stjermström hade åtagit sig deklamation af Tegners förenämnda skaldestycke. Det är rece. omöjligt att yttra sig öfver i hvad mån H:r 5. lyckades hän; ty på den plats i ett hörn af salongen, dit rec. af de eviga svallningarna inom det ovanligt talrika auditoriet blifvit småningom tillbakaträngd, hörde han icke mera af stycket, än då och då en dans, och pkransn, en ndal och mnäktergalv, ett gul: och pfull). Det har stundom förefallit rece., då herr Almlöf spelat i några småkomedier, som em han sett en lång karl rida på en liten, liten häst; — I vid detta tillfälle förekom det honom i tankarna som någonting ungefärligen moisatt vore i verket. Konserten slutade med en ductt för pianoforte och violin af Herz och Beriot. DenIna pies är icke det enda vackra Herz skrifvit. Rigoristerne klandra Herz och till och med förfölja honom, men just denna forföljelse , för hvilken han varit ett föremål, bevisar, att det måste finnas något hos mannev, som är mer än medelmåtta. Det är visserligen sant, att han i musikaliskt hänseende är en fulländad elegant, och sådant väcker ofta rmisstanka om halten af snillet, men han är dock icke nåI gon fadd elegant. I Publiken var, såsom vanligtvis på Herre NaI gels konserter, anvimerad, och det bifall, konsertgifvaren och hans biträden skördade, tvifvelsutan väl förtjent. l