Aftonbladet – 7 april 1838, sida 1

Tr ee nära förknippade med ansrkiska omstörtarde ideer. Slutligen förklarade han, att han icke ville vägra styrelsen demedel bon begärde, likväl med vilkor att bon begagvade alla dessa medel. Efier Hr Guizot tog Hr Passy ordet. En minister — sade han — är icke blott ett uttryck z:f monarkien i förhållsnde till kamrarne, utan äfven af majoriteten i kamrarne. Vore det verkligen fallet, att kammearen vore så söndrad och oense inom sig, att man icke kunde tänka på bildsndet af majoritet, så vore detta ett stort ondt. Men Talaren trodde ej att förhållandet vore sådant. Bildningen af en verklig majoritet vore möjlig; hade man ännu ej fonnit en sådan så vore ledningen skuld dertill. Ministeren vore svag, och såge man denna svaghet inför kammaren så kunde mean förutsätta att den fanns i konseljen. Man fruktade, sade Talaren, att ministerens störtande skulle kunna tillvägabringa en kiis, som icke kunde lösas; ty en ry af majoriteten vald: minister skulle måhända swta på svårigheter, som lågo utom kammaren. Men om dessa svårigheter voro oöfvervinnerliga, så skulle det re— presentativa styrelsesättet skakas i sina grundvalar, emedan sjelfva grunden hvarpå det skulle stå, då veke undan. — För andra gången uppsteg nu Grefve Mold. Han frågade hvad som väl kunde kafva händt sedan voteringen öfver adressen till svar på throntalet, emedan ministeren nu vore ulsatt för så häftiga anfall. Han begrep ganska väl hvad en parlamentarisk ministör ville säga — en ministår som mo!sverade majoritetens tänkesätt, som försvarade dess grundsatser ända in i det yttersta om så behöfdes — men minne man utan nödtvång borde framkalla strid, utmana motståndare? Det såge något fantasmegoriskt ut. Talaren medgaf stt en känsla af osäkerhet och ovisshet för närvarande rådde. Men dessa tvifvel, denna scepucism vore fruk ter af den förflutna tiden. Man kunde icke påbörda ministeren detta onda; botemedlet deremot låge icke i en annan minister — hans motståndare töcktes icke taga detta yttrande illa. Alla öfvertygelser voro försvagade, sinnena utan förtröstan och tro, i ett oupphörligt vacklande. Men kunde väl en så skarpsionig ande, som Hr Guizots tro att medlet, som genast skulle åstadkomma förändring i detta tllstånd, låge i valet af personer, 1 ombyte af mivistrar, som stodo bättre hos den ena eller andra frsktionen af kammaren? Hade väl hans höga filosofi lärt honom detta? Hvar och en måste göra hvad han förmådde. Visste Talaren att ben hade bakom sig män, hvilka, satta i minmsteren, skulle uträtta det goda, som han måste lemna ogjordt, så skulle han med glädje sfträda sin plats. Men han kände inga sådana mön, han såge inga, som bättre passade för ställningen, och kunde uträtta mera godt. Detta vore visserligen alt uttrycka mycken förtröstan. Kammaren skulle genom sitt votum visa om han bedrog sfg i denna förtröstan. fiskussionen slöts nu genom voteringen, hvars utgåvg redan är läsaren bekant. BULT SMER YUNNAN FRIES ROT SST NRA OR stt RETT SORTER ARNE RNA OSEDR ARA EEE