Aftonbladet – 5 april 1838, sida 3

Oo IL AA nn li största bast hem, och befallde min betjent Ipacka upp allt igen, i det fasta beslut att alIdrig fara till ett land, der man sätter sig till bords, för att icke äta Herr Aldermanburys granne talade sakta med honom. Då ropade den tjocke manuen, som skulle rodnat, om han icke förut varit purpurröd: Min sann, har jag icke glömt det! förlåt, min fru, sade han till mig, jag hoppas, att Ni ursäktar mig; jag är, som Ni ser, en rätt Ifrom karl, och, oaktadt mina sextio år, kunde jag väl behöfva en mentor, för att hindra mig Ifrån, att tala bredvid munnen; jag är verkeliIgen ledsen oötver att hafva talt på det sättet om Ert land; jag är verkeligen ledsen deröfver, min fru; jag hade gjort bättre, om jag ätit och teIgat; det är mitt straff, Derefter tillade han: InSer Ni, min fru, det är vidunderligt att tänka på, att man, i ett civiliseradt land, i ett land, jsom ligger så nära England, ännu icke förstår, att köttet förlorar all sin smak, när man lägger I det tunnt skuret på halstret eller i stekpannan., Herr Aldermanbury fortfor sålunda att, under namn af ursäkter, anföra alla sina besvärspunkter mot franska nationen. De voro nästan allesammans lika vigtiga, som den öfver biffsteken. Jag skulle nu kunnat taga full ersättning och klaga öfver den engelska kokkonsten; jag fann den mnemligen helt och hållet förkastlig. Jag tillstår, att jag icke kunde fördraga dessa stora kalkoner, som simmade i en hvit, smaklös sås, omgifven af kokta ostron och dessa sönderhackade grönsaker , kokta i vatten med litet salt. Fåfängt 1og jag min tillflygt till en stor surtout af ciseleradt silfver, hvilken finns på alla förmögna Engelsmäns bord, och som innehåller färdiga såser. Men af hvad? Jag vet icke hvaraf, men jag tillstår, att jag fann dem ohyggliga. Det är icke den svarta kraftsoppan, utan det är en soppa af alla färger. Lyckligtvis inbars en präktig plumpudinog. Den engelska bordservisen ursäktade likväl hos mig det engelska köket. Man stannade ganska länge vid bordet, och när likväl tecken gafs att måltiden var slut, visade sig Herr Aldermanbury på det högsta förvånad deröfver. Under det han vaggade af till salongen, mumlade han mellan tänderna: ,mistriss Gardner härmar i allt Fransmännen; det är högst erbarmligt! Gud trösta oss för vår vackra nationalitet!n En timma derefter serverades th; det är förträffligt i England; det är blott skada, att icke litet öppen glädtighet får krydda dessa societeter, som eljest skulle återföra minnet på de fordjna franska supderna; men i England, jag måste !erkänna det, är man så väl betänkt på det komfortabla, hvar och en sörjer för, att allt må vara godt, att allt må vara passande; de engelska fruntimrens ärbara förbehållsamhet är så ytterlig, att en dödlig ledsnad lätteligen i deras sällskap angriper den, som är van att lefva bland menniskor, hvilka gerna uppoffra decorum åt ett skämt af god ton. Oaktadt alla de elementer till spleen, som jag fann i ett engelskt sällskap, angreps jag likväl icke af denna sjukdom, tack vare min vana vid observationer. Jag spelade der nästan en döfstums rol; jag såg blott och hörde. Den societet , i hvilken jag befann mig, tillhörde icke den engelska aristokratien. Min värd var en rik köpman, som dragit sig ur affärerna. Fru Gardnoer hade rest mycket, men förtjente likväl icke de förebråelser Herr Aldermanbury giorde henne. Hon hade nemligen alltid förblifvit Engelska, helt och hållet Engelska, till seder och vanor. Hona hade sex döttrar och fem söner. Då hon presenterade för mig sina barn, gjorde jag henne min komplimang för deras utseende och skick, under det jag ej kunde återhålla ett uttryck af förvåning öfver deras mängd. Min förvåning väckte hennes; hon försäkrade mig, att detta antal var ingenting ovanligt i hennes land. Jag blef äfven snart öfvertygad derom; flera fruntimmer ditkommo nemligen, åtföljda af en del af sina familjer, d. v. s. åtminstone sex af deras barn. Bland denna samling funnos flera flickor af 15 till 20 år; de skulle hafva varit vackra, om blott en ringa fläkt af liflighet eldat deras ungaj anleten; men de höllo sig stela och raka, med : ösvaonen nästan alltid på golfvet och mottogo medl.