medfört hvarken ära eller gagn för Frankrike. Utlänningen har egentligen varit angelägen att sprida Hr Talleyrands beröm, ty han är den, som dragit nytta deraf. Vi erkänna ingen annan verklig nationell, verklig stor diplomati, än den, som bevakar landets intressen och värdighet. Detta var Richelieus, franska republikens sändebuds och Napoleons diplomati. Var hon väl Talleyrands skola? Läs hans taliakademien för de moraliska vetenskaperna; ni skall då få se, att, enligt I hans tanka, inskränker sig diplomatikens konst till vanliga skälmstycken, till konsten att vara I tankspridd i rättan tid, att visa sig öppenhjerItig, ehuru man förblir outgrundlig, att vara förbehållsam under skenet af rättframhet och andra till den graden utnötta konstgrepp, att man ej skulle tro, det någon mer brydde sig om att använda dem. Hr Talleyrand har icke ens förtjensten att hafva uppfunnit deua slags diplomati. Han har endast plagierat Mazarin. En diplomat af värde är den, som vid en underhandling endast tänker på att rikta sitt land eller utvidga dess område, men icke den, som, likt Talleyrand, tror sig hafva gjort nog, när undertecknandet af en traktat försäkrar honom sjelf om främmande ordensband, bjudningar ti! hoffester och en rik skörd af dosor, mer eller mindre besatta med diamanter. Den diplomatiska skickligheten består, vid kritiska tidpunkter, i att förmå erhålla de möjligen minst ofördelaktiga vilkor för sitt land, men icke att, som Talleyrand gjort, framför allt stipulera bibehållandet af sina titlar, värdigheter, embeten och emolumenter. Detta sista slags skicklighet är kattens, som alltid förstår nedfalla på fötterna. Hvar äro då de stora och lysande tjenster, Talleyrand, sedan 40 år, gjort sitt fädernesland? Granska underskrifterna på de märkvärdiga och odödliga traktater, som afslutats under republiken och kejsaretiden, och ni skall få se, att hans namn finnes på ingen af dem, (Bladet uppräknar nu de flesta ärofulla traktater eller fredsslut, Frankrike ingått, sedan revolutionen, och vid hvilka andra regociatörers namn finnas, och fortfar sedan): Om vi deremot efterse bland sednare tiders traktater, så finna vi hans verkliga anspråk på ära. År 1814 hade hans skicklighet största andelen i det förräderis framgång, som öppnade Paris portar för kossackerna, hvarföre också kejsar Alexander, som ett tydligt bavis på sin förbiadelse till den franske diplomaten, gjorde honom den äran, att taga qvarter i hans hotel, på gatan S:t Florentin. Hans skicklighet utmärkte sig vidare i den skamliga traktaten 1815, då han gaf vika för alla våra fienders anspråk, och icke blott afstod alla republikeas och kejsaredömets eröfringar, utan äfven dem, som den gamla monarkien innehaft i 200 år, o. s. v. Hans namn under hvarje traktat, påminner endast om blygd och olyckor.n u——————X——X.—--0 8 23-— OLOJOLJLJ —khiJFÖBbeAmn-CLCv . XKomommmv———-K AY aanarna 4n2 Busalslka lkrigeckennen Å Avele