Aftonbladet – 4 april 1838, sida 2

Professor Geijers Litteraturblad, N:o 3, som i denna veckas början utkommit, utgör, etter samma plan, som visat sig i de båda föregående numrorna, en liten afhandling öfver ei särskildt ämne, hvaruti författaren jemväl tillkännapifver sina åsigter i allmänhet. Ämnet är denna gången historiens studium, i form af en recension af det s. k. De la Gardieska arkivet. Större delen upptages af en kritik af fäderneslandets samtlige häfdatecknare. Den delen åter, som egentligen kan anses innefatta en närmare utveckling af hr G:s trosbekännelse, efter hvilken de flesta läsare med otålighet väntat, är ganska kort, och innefattar, för att uttrycka den ännu kortare, att den akademiskt rhetoriska behandlingen af svenska minneny haft ett menligt inflytande på den historiska sanningen, att hr G. icke undandrager sig sin del af det tadel, som härvid kan träffa honom; alt han gerna, androm till varnagel, wil erkänna, det han först mot femtiotalet af sina år begynt vända sig ifrån det litterära skönoch skenväsendet till allvaret af grundligare insigter i sin veteoskap., — ,Från vår såkallade histonska skola — säger hr G. — phar jag genom historiska studier affllit.v Han tror sig vidare hafva funnit, att oaktadt allt det vackra, som kan sägas om ståndsmonarkien i verklig mening, Sverge merendels så olyckligt föreställt nen sådan, att det snarare deraf haft oläg.nheterna än fördelarne; att man i den söndring, hvarunder historien allt för ofta visar nationen, fioner sig uppmanad att eftersöka den enhet, som, mer i sinnelaget dold, än uti inrättninngarne uttalad, likväl uppehållit det hela. Hr G. uttrycker vidare den önskan, tt denna sanna medborgerliga enhet äfven må blifva lagligen utpräglad i svensk författning, i svensk uppfonstran, i svenska nmäringsförhållanden;, -— — och att på denna grund försöka — en bemedling af tänkesatten, angifver han såsom målet för Littersturbladets verksamhet. Det är icke obekant, äfven här i hufvudstaden, hvilka häftiga påkänningar hr Geijer af åtskilliga vänner och embetsbröder vid universitetet nödgats för Literaturbladets skull utstå. Så skall t. ex. en bland de yngre professorerne, men i hög grad tillgifven den äkta Upsaliensiska skolan, för några veckor sedan i en större sällskapskrets hos ställets förnämsta dignitär, hvarest de båda befunno sig, icke utan betydlig bitterhet hafva attackerat herr G., för det han, hvilken de öfrige hittills vördat såsom den historiska skolans chef och ett slags herde för bjorden, nu så plötsligt lemnat sina får på villostigen, hvarpå hr G. skall hafva svarat, att det för det första ej vore hans fel, om hans åsigter blifvit missförstådda och slutsatser deraf dragna, hvilka gingo längre än han någonsin åsyftat, äfvensom det här ofvan befintliga uttrycset, att det varit just genom historiska studier, han kommit att skilja sig från den historiska skolan. — En annan professor berättas till och med bafva gjort hr G:s uppträdande såsom puolicist till föremål för ett icke serdeles blidt omiöme i ett stycke af en föreläsning. Sannolikt ir det några sådana tilldragelser, som gifvit Hr 3. anledning att i slutet af sitt blad yttra fölande märkliga strof, hvilken visar, att han är besi taing af det slags mod, som icke är det nan träffar allmännast — det att kunna höja ig öfver koteriomdömen : nJag är en man ur hopen, och tackar Gud för ingen högre gåfva, än att jag vet med mig