Aftonbladet – 4 april 1838, sida 1

styreben nu för tiden. Detta vill jag icke bestrida, jag som icke känner regeringeus hemliga verkningsmedel till lugnets skyddande. Af omröstningen om hemliga anslagen gör man en omröstning om förtroende; och jag anser hvarje deputerad, som ej vill störta ministeren, böra bifalla detta anslag. Men da bästa saker kuana missbrukas, och således ännu mera hemliga anslag. Vi hafva till och med något mera än suppositioner i denna väg; oförsigtigheter i tystnadsväg hafva blifvit begårvgna, ja vigtiga bekännelser . .. . Här begärde Hr Gisquet ordet, hvilket väckte mycket uppseende. Hr Renard fortfor: Vi böra använda alla medel, för att försäkra oss, att hemliga anslagen icke användas till främmande ändamål. Om vanor från det förfluina förut förvillat Årr Ministrar, så vill jag ej döma all: för strängt om personer, men också icke lemna frantiden åt slumpen, — De två frågorna åro: hvad förtroende förtjena mimstrarne? och huru användas de h:mliga fonder, som dem anförtros ?, Talaren ansåg ministrarne hafva förtjenat förtroende genom amnestien och kamrarnes nyväljande straxt derefter, äfvensom genom sitt förslag till allmäcna arbeten. Man påstår, att inom kabinettet finnas personer, som försvarat disjunciions, apansgeoch deportationslagarna; men jag vet, cch hela verlden med mig vet, alt ingen ministere skulle numera kuona försöka hvad som försöktes sistl år. Septemberlagarne hafva varit nödvändiga botemedel mot ett ännu större ondt. Det är obilligt, att anklaga ministtrea för pluralitetens vacklande. Man tycker mera om att anklaga andra än sig sjelf; man aktar sig noga alt fråga, om man icke sjelf underhåller detta illamående, hvaröfver man beklagar sig,. Då presideaten angaf, att Hr Gisquet hadej ordet för en personlig upplysning,, uppstod en allmän rörelse af uppmärksamhet. Hr Gisquet, yttrade: Förre talaren hace antydt dst yttrande, jag haft i utskottet. Detta ytirande är kommenteradt på flera sätt, och koxzmentatorerne haf-; va en smula ändiat texten. Jag vill förklara mina ord. Man har behagat ge namn af revolutioner, om biotit mot tystiåtenheten åt hölt: enkla anmärkningar öfver det goda eler dåliga bruk, som kan göras af hemliga fonderna. Ai; sigten var att visa mejligheten af besparing i. de.ta slags utgifter, alt införa en bättre ordning i redogörelsen för de hemliga fonderna. Hvad, jag uppenbarat, visste man allmänt förut, och. ingen nekar den. Jag behöfde icke rådfråga, mitt minne, Jag känner mina pligter såsom f. 4. ledamot af administrationen; men jag känner ) mina pligter såsom deputerad, och jag anser för ea af de vigtigaste bland dessa, att hushålla med allmänna medlen och kontrollera deras användande. — Frågar mig någon, om hemliga anslagen äro nödvändiga, så svaar jag ja; men H deraf följer ickeatt allt det bzgärda skall beviljas; tvärtom kan en god del afkortas. Talaren ingick i pröfning af de olika, i allmänna ordalag uppgifoa titlar för hemliga utgifterna och v.sade, att icke alla dessa titlar behöfde vara hemliga, t. ex. alit hvad som gick under namn af understöd (secours) och pensioner. Understöd äro visserligen en vacker sak; men allt, hvad af allmänna medel utgifves, bör redovisas, så vidt möjligt är. Jog undantager polisutgifter, hemliga wgifter; dessa äro nödvändiga, dst upprepar jag; men understöd och pensioner böra föras ifrån hemliga fonderna på allmänna budgeten. Sådant har många gånger varit af utskottet yrkadt,. — Talarea utbredde sig öfver de mänga saker, regeringen måst uträtta med de hemliga oi upplopp På gatorna, uppror i Venice, ,pressen3 tygellöshet ; allt hade måst hållas i ordning med de 1,500,000 fr., som årligen voro anslagna åren 1831 och 1832, samt de 1,200,000, som allt sedan beviljats. Rättvisan var icke ännu väpnad med dessa skyddande lagar (lois tutelaires, förmodligen september-lagarne och dylika), som ännu äro föremål för et obilligt klandern. Juryerne vågade icke fälla; och hos regeringen fordrades mod och vaksamhet samt hemliga fonder. Men för närvarande, då lugnet är försäkradt, begrep talaren icke, huru man kunde behöfva ens så mycket som förut. Inrikes Ministern, Hr Montalivet, tackade Hr Gisquet för det beröm, han tilldelat tvångslagarne, men upplyste, att Hr G. sjelf fordom sagt, alt dessa lagar Voro overksamma utan be