Aftonbladet – 3 april 1838, sida 1

punkt, som skiljer fir Guizot fran Hr Moles Att börja med, hvem var det, som föreslog disjunktionslagen i denna kammare? En minister presiderad af Ir Mol; sålid:s här ingen skiljaktighet. Hvem var det som förelade pärerna lagen om angifvelse, denna färkastliga omoraliska lag? åter en minisitr presiderad afHr Mole. Hvem föreslog deputerade kemmaren deportationslagen, denua lag inför hvilken Tiberii våldsamma och omenskliga dekreter blekva, hvilka åtminstone lemnade den landsförviste lös och fri på sin förvisningsort, och icke dömde honom att förgås af den dubbla smärtan öfver skilsmessan från sitt fädernesland och fångelset uzder en brännande sol? det var ena minister presiderad af Hr Mole. Hvem var det som, feamlade apansagelagen på denna tribun? en minister presiderad af Hr Mold. J sen att jag bemödar mig att ingenting ;lömma; politiska ligar, repressiva lagar, feodal-lager — jag vill återkalla dem alla i ert micne. De vågode kalkyler, de lögnfulla beräkningar, som framgåtvos till stöd för denna senare lag, det var åter ea minister, presiderad af Hr Molle, som framkom med dem, Se här facta mina herrar, och facta, som bevisa att det åtminstove icke i synlig måtto fans några skiljaktighetspunkter emellan Hr Guizot och Hr Molg, utan att den mest rörande harmoni herrskade dem emellan. Med ett ord: den enes politik har varit den andres, och det är omöjligt att angifva den nyans, som skulle skilja dem ifrån hvarandra. För öfrigt vore det numera en verklig enfaldighet att hoppas, att politiken skulle i grunden förändra sig; ministörerne förändras, systemet står qvar, och hela verlden känner orsaken. Det har således icke funnits någon väsendtlig olikhet mellan Hr Mol och Hr Guizot så länge deras alliins räckte. Lå:om oss se till om vi kunna upptäcka denna olikhet i Hr Moles pohtiska hendlingar i egenskap af chef för kabinettet af den 13 April. Männe den uppenbarat sig då apanagelagen återtogs? Nej, mina herrar, herr Mole var angelägen att säga oss vid frams ällningen af skälen hvarföre lagen återtogs, att sådant blott skedde tills vidare. Således kan man återvänta förslaget i hvad stund som belst, sedan majoriteten i kammaren blifvit omvänd till de feodala lärorna, en omvändelse, på hvilken flera krafter arbeta. Hvad lagarne om angifvelse oeh deportation angår, så har man hvarken vågat bringa dem under öfverläggning eller återtega dem; det är ett sällsamt exempel på politisk oförskräckthet. Men men skall invända att ministeren gifvit amnestien. Ja, mina herrar, amnestien har blifvit utfardad af det nuvarande kabinettet, jag tackar för densamma dem, som rådt dertill. Den är en välgerning för mitt fiderneslaud. Jag säger utfärdad, men hvem tillhör den i sjelfva verket? Äran för denna stora åtgärd tillhör denna liberala opinion, som sedan trenue år så enträget yrkade den, som sade att revolutionerne endast slutas genom mildhet, och att mildheten här endast var rättvisa. Amnestien är icke en trof för ministeren, utan en seger för oppositionen. Ministeren har genom sitt följande handlingssätt tydligen visat att amnmestien icke var annat än en nöd vändighet, för hvilken makten måste böja sig. Valen inträffade, ech j hafven kunnat se att den nuvarande inrikes ministern var lika habil, som alla hans företrädare. Valen äro vanligtvis en betydelsefull epok; det är då som ministeren kommer fram med sina sympathier och antipathier ; det är då man med säkerhet kan bedömma hvilka män det är, som hon vill stödja sig på, och hvilka hon önskar atlägsna från national-representationtn. Det är systemets pröfvosten. Välan, mina herrar, huru gick det vid valen? Förtrytelsen hos herr Guizots vänner var ännu liflig, och de delde den icke. Miaistören, som fruktade att denna förtrytelse kunde öfverlefva kammarens upplösning, riktade sin styrka emot högra centern. Denna blef således till en del nedergjord af ministeren, Genom en motsatt manöver fann venstra cenotren inga hinder lagda i :sin väg af ministören. Man trodde sig hafva att frukta en allvarsam kamp med högra centern och ministeren, som liknar dessa makter i medeltiden, hvilka icke hade andra än främmande truppar i sin sold, ån nordmän, än sydländare, allt efter som det föll sig, men aldrig nationella, blott legotruppar, ville hålla vä