Aftonbladet – 30 mars 1838, sida 2

nas lott att uppsägas och söka sig om bäst de gitta. Frågar man en skråkarl, hvarföre drän garne bibehållas och gesälierne afskedas, så svarar han: gesällerne kuona vandra, och få skänkn; d. v. s. gesällerae kunna vandra frår stad till stad, få litet till lifs på herrgårdar oct prestgårdar, samt äga i den stad de ej få arbe te påräkna en liten tärepenning efter åldermannens och bisittarnes godtfianande; derefter måste dej vandra vidare. Skulle de nu få de iof.llet att för sitt lifs uppehäll:, under tider gripa till något annat lofligt arbete, så säga de hafva ,vanärat skrået eller embete och måste böta derför. I fordna tider kräfde et sådant vanärande,, att den brottslige a!ldele: bo:tjagades ur skrået; men i seduare tider kar det inom de flesta skrån försonas med penningar Sålunda hörde man för några dagar ser ena med dagsverke, vid de i hufvudstaden un der vintern företagna bygguadsarbeten, sysselsat ga fvaregesäll efterräkna, hur mycket han deg ligen borde bespara, för att forst inlösa sina under en sjukdom på assistansen prntsatta klä der, och seden till påsken betala böterna fö det han vanärat skrået.n Som moral af detta förhållande är först, al skråinrättniogen icke bättre än andra sörjer fö sina medlemmars uppehälle — hvilken lagstifia re ville väl påräkna, att skrågarfvarne skull kunna gifra sitt folk samma sysselsättning on vintern, som om sommaren, eller ålägga den att hålla gesäller till det arbete, som måhänd bäst förrätias af drängar? för det andra a! skråinrättoingen icke litet bidrager att underhål Ja den vidskepliga tron, alt man kan ,vanära sig el:er andra med i sig sjelf lofligt arbete. I