Aftonbladet – 28 mars 1838, sida 2

mildrande förklaringar; ingen fror på dem, och de anstå honem vida sämre än det oförfirade vidhållandet af de vanliga sagorna. Faller han ned till en dylik moazeration, så kommer ju äfvea han att affalla, hvilket vore ett under öfver alla under. Begyuner allmänheten sammanhålla det gamla med det nyr, så uppstår deraf ingen annan tanke, än att foljderne af ett döfvande rus med en koller uppå, låta känna sig. — Antecedentia! entecedentia! oj förargelseklippor, på hvilka så mången stor man stupat, så snart han nemligen icke velat ärligt och fullständigt krypa till korset! Med sauverad krigsära kommer ingen ifrån er, så länge han vill hålla nacken styf. Förklara bort er, smeta öfver er kan ingen; och redan Kellgren visste, att en riktigt professoriskt lärd man heldre går in på att hafva gjort en falsk bankosedel än en falsk fras. Man måste vara nigot mer än professoriskt lärd för att ärligt kännas vid sin svaghet ll. Vi äro mycket nöjda med Hr A., för det ban egentligen icke utbredt sig öfver annat än sitt eget jag. Det måste alltid intressera rationen att hofva för ögonen ett så vigtigt föremål. Hr A:s pbanan — det ,chbronologiska ordnandet af hans dikter, — tidskiftepa af hans lefoadn — återkoms:en från södra Europa i den mest fridälskande sinnesstämning, — ,min religion, min filosofi, min samhällsläran c. — allt detta är af hög vigt för honom; och det är småfolk, som anser sig böra betrakta sina satser blott som satser, sina poemer bloit som poemer. Här äro de vida mer: märken af de elika epokerna i en stor mans utveckling. Rec., mot hvilken förklaringe: är ställd, har också ärligt hjelpt honom. Det skulle vara löjligt att se två obskura personer sluta en recension öfver ett arbete med offestliga komplimenter och handtryckningar; men hos två stora män intresserar de oändligt. Om Hr A. än erkanrer, att ett stycke! i sig sjelft är klent, är föga värdt att införas, så måste dock allmänheten hålla det till godo, för att deruti studera ett stadium af den store mannens bildning och utvecklingen af hans ofantliga konstnärslif. Sedan Svenska Minerva, med den vanliga taktiska skicklighet hon äger i sin makt, i frågam om försvar för sina patroner, till genmäle af de reflexioner, som blifvit gjorda öfver den sista märkliga utdelningen af nordstjernan, i sitt nummer för sistl. lördag förklarat, att en utdelad ordens dekoration nu för tiden icke vore att anse för annat, än ,ett kungligt nådebevis,, och j att den nuvarande mnordstjerne-erden, till sin be:ydelse är något helt annat, än den som bars af fiihetstidens riksråder, af Linneg, Ihre, J. G. Walerius, Botin o. s. v., det vill med andra ord säga, att denna ordea numera ingalunda bör betraktas såsom någon utmärkelse åt förtjensten, utan endast såsom ett bevis på den personliga ynnest och välbehag, som tillfälligtj vis kan komma i fråga för hvilken som helst, utan afseende på dess förhållande till det allmänns; så synes verkligen all anledning till strid öfver detta ämne, emellan de eljest olika opioionerne, så helt och hållet hafva upphört, att någonting videre hörom icke är att säga, efter ett dylikt medgifvande. Imedlertid lärer Minerva sjelf efteråt hafva funnit, att hen vid detta tilifalle gått något för långt i uppriktighet, emedan hon uti sitt gårdagsnummer för sökt reparera felet med e:t ytterligare, ehuru något svagare, gronderande på Dagligt Allehanda, som jemväl framställt några anmärkningar öfver den sednast inträffade nådebetygelsen, med ofvannämede stjernprydnad. Om man något närmare betraktar saken, så visar det sig också, att den förut åberopade åsigten al ordens-nominationerras betydelse, om den ock i sednare tider genom ställniogar och förhållanden, det vill säga genom det sätt, på hvilket man dervid gått till väga, gjort sig allmänt gällande, likväl icke borde så vara, åtminstone så länge de gamla ordens-statuterne äro gällande och stadga Vissa bestämda slag af förtjenster, såsom vilkor för dylika hedersteckens erhållande. Det Ör vicsarlkanan fal a Lv me so oh IR KV AR