Aftonbladet – 28 mars 1838, sida 2

nerligare träff, — förhållandet med det sednare svulle vara diametralt motsatt förhållandet med det förra? De tidningar, om hvilka Hr A. blott hörer berättas, lira nemligen vara skrifor för allmänheten, icke för honom, eemedan det påstås, att detta sednare icke skulle vara mödan värdt. Man vågar icke begära, att den högt uppsatte männen skulle kunna emottaga någon inverkan af profana anmärkninger; men man tycker sig ävdock icke kunna gå honom a!ldeles förbi; ock allmänheten roar sig på hans bekostnad, utan att begära, det han sku!le deltaga i nöjet. Ingen hoppas, att han skulle lemna sin gröna skog,, sin er: mithyddan, sina sblommor och lärksång,, för att deltaga i allt det väsen, som drifves med hans sångmö och havs anspråk såsom poiisk lärare. Det vore för mycket begärdt, att en filosofie professors dyrbara lucubrationer skulle störas af den fastligslek, som uppföres omkrivg en poetast, hvilken söker armhbåga sig in i kärlekens, fridens och skönhetens tempsl — hvilken stänker omkring sig trätovatten, åt alla håll och sedan pjunkar, att det är honom osmakligt — bvyilken, med ett ord, ville, att verlden skulle gråta åt bacs menlösa ljud,, men nu med förtviflan ser henne skratta deråt. Hvem kan vara så obarmhertig, att ban ville nödga Hr A. att sjelf personligen höra och se, huru roligt tolket har af honom; och att han skulle sjelf nedlåta sig att läsa, hvad tidningarne säga om honom, vore således för mycket begärdt. Men det skulle vara helsosamt, om någon af hans vänner — någon af dessa laibröder, som nödgas blanda sig i verldens hvimmel, för att besörja klostrets utgöromål — ville berätta honom, det vi ge honom följande råd: Må han aldrig tillstå, att han läser någon tidning! Må icke sjelfva Herr Gsijers namn narra honom ned på banan! Om allmänheten råkade att läsa deu ifrågavarande Förklaringen — vi läsa Litteraturföreoiogs-tidningen, emedan vi anse oss icke berättigade att vara i okunnighet om hvad i publicisiisk väg sker, emedan vi icke äro förnama publicister — om, säga vi, allmänheten skulle få fatt i förklariogen, så skulle hon fatta besynnerliga tankar om den själaångest, som illa döljes af bugningarna för Hr G. å ena sidan och å den andra de sedvanliga och vedertagna exorcismerna mot de blad, dem Hr A. icke läser. Det hade varit bättre, om Hr Å. Jåtsat som han icke heller någonsin sett Litteraturblade:: Om khan icke kan absolut undvara tidniogsläsning, så må han då åtminstone inskränka den till de blad hvari han får nöfvermått af pberöm,; de kunna nyttjas såsom en brunoskur frampå sommaren. De verka väl lösande på vanliga konstitutioner; men vi tro dock, att de kunna hafva en tonisk effekt på Hr A. sjelf. Må Hr A. aldrig redlåta sig att anse fosforismens motståndare för annat ön dämoniska krafter, förmörkande, förbistrande, förkylanden, nsom rest sig mot denna ur fordom återvändande poesiv Det anstår icke en stor man och fosforisthöfding att ens ett ögonblick antaga, det hans fantasmagoriers utskrattare kunna hafva skäl för sig, icke ens att de äro menniskor; utan hvad ham en gång sett, likasom i ett mörkt tal, nemligen att de äro dämoner, at mörksens furste enkom utskickade, för att motverka och håna den storhet och pånyttfödelse, som i honom bor, det bör hän enständigt vidbålla, stärkande sig i sin tro genom obrottsligt iakttogande af den lofliga föresatsen, att icke taga kännedom om dem , utan blott emellanåt låta för sig berätta något om dem. Detta är ju i öfrigt den metod, hvarigenom Hr A. inhemtat alla sina kunskaper; tradition, leseud, Hörsagen, är den äktaste grunden för llt vetande. Det ledsamma med de der dänonerna är just, att de icke lemna ljusets barn ro att göra sina sagor och sedan neka dem. Vi anse således Hr A. hafva gjort ganska orätt, lå han uppställt följande försvar för sin poliik: VMan kan yrka samhällets grundande på ositiva krafter, utan att mena pet ificerand:; å religiösa krafter, utan alt mera superstitiösa; nan kan hävvisa på iden af menskhlga och amhälliga institutioner, utan att försvara deras rartade skick; man kan erkänna nödvändighenp af reformer, under det man yltrar den öncan, att reformatorerne klart genomtänka sina;