Aftonbladet – 23 mars 1838, sida 2

Fragmenter ur Parisiska polisens arkiver. POULAILLER. Sju eller åtta år hade ungefär förflutit efter I Cartouches gripande och afrättning , och Parisarnes uppmärksamhet sysselsattes icke längre med denna civiliserade sultan, hvilken hvarje vecka riktade samtalsämrvena med några nya brott af honom begångna, då ett rykte spridde sig, att en tjuf, ännu mera fintlig, djerf samt till och med mera grym, störde tryggheten på Paris gator. Man kände i början hyarken hans namn eller hans manår. Men fruktan intog strax de olika klasserna. De kortrockade båga skyttarne, den beridna polisvakten , franska garderne, alla voro redan på fötter för att efterspana röfvaren. Andtligen fick man kärnedom om hans namn; denne utomordentlige tjuf kallade sig Poulailler: han uppträdde omkring år 1730 eller 1735. Men låtom oss kasta en närmare blick på denna persons historia. oo På kusten af Bretagne lefde i en by en fa tig man, mycket afbållen af sina grannar ; han var en rask sjöman , mycket from, men arm som Job; ett vackert utseende talade till hans fördel, och alla ortens unga flickor sågo med deltagande ögon Jacques Poulailler ; hans styrka var ovanlig, och hans djerfhet på oceanen gränsade till det otroliga. Dessa egenskaper värderas öfver allt på jorden. Bland giftvuxna flickor var det isynnerhet en, som ådrog sig vår hjeltes uppmärksamhet, så väl i anseende till hennes skönbet som hennes förmögenhet. Hon var rik, åtminstone i förhållande till sina grannar, och likasom för att med några ord resumera hennes kroppsliga egenskaper med hennes själsgåfvor och lyekavs förmåver, kallade man henne den sköna Isabeau Colomblet. Ej långt från denna by, vid hafsstranden, höjde sig en klippa, som bildade lika som en ö i den låga, sanka trakten, och här bodde en person, om hvars härkomst ingen visste, att berätta något. Det hus, han tagit i besittning, hade länge stått i elakt rykte bland folket i orten. Man kände det endast under benämningen det förbannade tornet. Många förfärliga bistorier , som man berättade framför aftonbrasan , hade det förbannade tornet till föremål. Hin onde sjelf hade bott der en tid, och sedan dess påstod man, att ingen kunde välia denna ort till in bostad, med mindre han ingått paktum med atan. Ställets enslighet, oceanens ständiga bruande inunder, vindens tjut, spåren efter åskeld, om flera gånger härjat dess svärtade murar, i vars grannskap icke ett träd, icke en blomma, ngen grönska trifdes, allt detta var för folkets idskepliga sinnesstämning tillräckligt bevis på tt hin onde sjelf valt denna plats till sitt älskngsställe. Öfverallt i verlden har man sådana örbannade ställen. Någon tid sågs en man stryka omkring i rannskapet , komma och gå, utan att nögon isste hvarifrån eller hvarthän, och i det ögonIck en storm uppväxte, steg han i en båt ide ut och försvann snart i fjerran, —Man såg honom förlorad , men dagen RA ÅA