Aftonbladet – 16 mars 1838, sida 1

medgifver är en större och mera bestämd förseelse, bestraffas ävenledes med 39 slag. Tre månaders fängelse eller 50 slag för den som skär af ett skott på ett sockerrör! De fel man förebrådde negrerne, till dem var det behardlingssätt, de erforo af de hvita, största skulden. Om någon nyckfull despot på sin bana af tyranni anlitade sin inbillningskraft om att åstadkomma någonting mera vidunderligt och onatu ligt, än han sjelf, och satte en dufva bland gamar, eller inympade en tistel i olivträdet, så skulle vi visserligen ansenligen förundra oss öf ver hans dårskap, men i ännu högre grad förvåpas öfver att han kunde vänta, hvad som öfverstiger till och med en tyranns till ordspråk blifna oförstånd, att få skörda oliver af tisteln, eller att dufvan skulle kunna vänjas att törsta efter blod, Likväl är detta det brott, den oförståndiga, den skändliga, den vidunderliga, förolämprnde, otroliga orättvisa, till hvilken vi dagligen göra oss skyldiga emot den olyckliga negerstammen (bravo!). Mylords, vi råga måttet af orättvisa genom strängt verkställande af lagar, uttänka i en ärnu mera sträng och grym anda. Hela straffbalken luktar af blod (hör, hör!). Om trampqvarnaen stannar i följd af offrens trötta lemmar och utmattade kroppar, så ljuder inom en minut hvalfvet af piskans slag. Man drager så Ii:et försorg för fångsrne i fån gelserna, och har en sådan benägenhet att behandla dem med grymhet, att man tvingar dem att sjelfve gå ut och skaffa sig föda — någon ting som man icke ens hört någon tyrann i Siberien låta komma sig till last. Jag har för ett par timmar sedan hört en person, som sjelf varit åsynavittne dertill, berätt2, att han sett en spetälsk neger införas i fängelse ibland friska, ch oaktadt såren gingo öppna på hans ben af sjukdomen och föregående missbandling, blifva piskad och hudflängd till dess blodet droppade från fångvaktarens piska. Jag har omnämnt, huru som negrers mördare blifvit frikände. En hvit man vågade, drifven af sitt samvete och känslan af indignation, att uppträda med anklagelse mot en annan, som slagit ihjel en neger; i stället att det allmänna bordt tacka honom för hans hederliga förbållande, blef han anklagad för att vara en skadlig ledamot i samhället och bestraffad. Elfva negerqvinnor hade blifvit piskade, svultna, insatta i t:ampqvarnen och tvung pa att gå i dess hjul, tilldess naturen slutligen ieke längre kunde uthärda detta lidande. I samma ögonblick de olyckliga offren höllo på att falla från qvarnen — då de icke längre förmådde drifva hjulet — hängdes de upp vid armarna, och vid hvarje omhvälfning af bjulet fingo de soya slag af piskan till dess de, för att begagna språket i den lag, hvilken blifvit så grymt våldförd i deras personer, tynade af och dogo. Frågen j om ett brott af denna mordiska natur aflopp ostraffadt, och om ingen undersokning derom företogs? Jo, rättvisans former iakttogos ; laglig besigtning hölls, ty det kunde icke undvikas. Elfva serskilta besigtnings-instrument uppsattes, elfva utslag fälldes. Månne det blef ansvar för mord? för dråp? för misshandling ? Nej; utslagen lydde, att de elfva ihjelpiskade dött genom Guds skickelse, En lögn — en mened — en hädelse! Guds skickelse! Ja, ty bland de skickelser af det gudomliga väsendet, genom hvilka dess outforskliga rådslag hemlighetsullt sättas i verket, är en af de hemlighets fullaste den makt, hvilken tid efter annan tillåtes de onde att begagna till oskaliens för tryck. Men bland dessa den gudomliga försynens hemsökelser finnes en ännu mera outforsklig, för hvilken det är ännu svårare att angilva en orssk, och det är när himlen ljuogar nedsin dom på jorden, icke i sko pioner, i pest, i hunger eller krig — utan i den ojemnforligt värre landsplågan af orättvisa domare, som svika lagen — menediga, onda män, som vränga den lag, de svurit att skipa, för att tillfredsstäl sina eg-a skändlga passiorer, som taga missdådarens försvar emot hans offer, och for rsvå irja sig på Guds evangelium, på det icke ritt må ske. (Bravo). (Slutet följer.)