Aftonbladet – 15 mars 1838, sida 1

ombord på 4 andra skepp, dogo 1500. Så länge slzfhandela blott var kontraband, gjordes alitid den beråknvingen, att om två resor, ja blott en, lyckades mot en uppbrivgning, så var vinsten dock så enorm (20, 30 till 50,000 Purd på en resa,) att man underkastade sig risken. På tvänne slafskepp, som jagades af en kryssare hade man kastat öfver bord, ett par i sender, omkring 150 negrer, af hvilka de äldre i bojor, de yngre och svagare utan; så att det rysliga skådespel presenterat sig för de förföljande af en mängd olyckliga, som funno sin graf i djupet, de äldre hastigt sjunkande, de svagare eller qvivnorna och barnen en kort stund kämpande på hafsytan, till dess böljorna slöto sig öfver dem. Ar 1809 hade talaren, då i Medelhafvet, den lyckan att sätta yxan till roten och göra dylika kalky!er om intet, genom handelns förklarande för felony och didsstraffs stadgande derför; och sedan den tiden hafva engelsmän personligen upphört att deltaga i den skändliga handeln, om än engelskt kapital någon gång skulle vara hemligen instucket deri. Det samma kan icke sägas om Spanien, Portugal och Holland. Talaren påminde om den fruktsn, som hade rådt för 1833 års lag, hvilken skulle träda i verksamhet d. 1 Aug. 1834. Jag känner, sade han, menniskonaturen. Jag känrer, att hon älskar makten; att hon är svartsjuk på hvarje inblandning i dess utöfning, och framförallt finner det motbjudande att se den tagas ifrån sig, serdeles när hon varit i långt åtrjutande deraf. Jag känner ock en ännu värre sida af menniskonaturen. Jag vet, att den som en gång har missbrukat sin makt, omfattar den desto mer konvulsiviskt och krampaktigt. Jag känner hvad hämndgirighet emot dem, som undsluppit ett tyranniskt väldes klor, vill säga; jag vet alt en person med sådana känslor aldrig förlåter dem han oförrättat, vare sig hvita eller svarta. Jag har ännu aldrig mött en fiende, som vant oförsonlig, undsntagande en sådan hvars orättvisa gifvit mig sjelf sköl tll klagan. Mycket hade ock varit att befara från slafvarna, som måste vara förbittrade och förvildade genom den långa träldomen. Att de skulle vara obenägne till frivilligt arbete, kunde förmodas, då de aldrig ägt nmnågot, aldrig tänkt för sig sjelfva. Lord B. hade således med ängslan motsett d. 1 Aug. 1834 och, ehuru med motvilja, gått in på läroårsoch det tvungna tjenstehjons-systemet. Men den 1 Åug. kom, ech inga olyckor inträffade; i stället för upprorseldar tände de arma negrerne glidje-eldar. Intet cirziliseradt folk, som vunnnit en oförmodad seger, skulle hafva kunnat ådsagalägga mera sans och delikatess. Icke en blick, en åtbörd kunde stöta deras herrars ögon; icke ett ljud yttrades af neger-läppar, hvilket kunde såra den ömtåligaste plantagr-ägares öra. Allt var glädje, inbördes lyckönskning och kopp. Negrernes delikatess gick derhän, att inga förlustelser tillställdes den dagen, icke ens sådana, hvarvid de under träldomen varit vanda; tvärtom höllo de gudstjenst på sin befrielsedag. De hafva fått en ypperlig religiös bildning, icke af anglikanska kyrkan, utan af andra religionslärare. Talaren gjorde här en vacker målning af dessa fattiga, ödmjuka, outtröttliga, men af de mäktig2 plantage-ögarne förföljde, missionärer, som så mägtigt inverka på negrerna. Man hade väntat, att dessa på sin befrielsedsg skulle anställa öfverdådiga orgier och kanske sätta sina herrars lif i fara; men i stället fylldes alla. öns kyrkor från morgon till afton med negrer, som trängde sig fram för att tacka Gud för befrielsen. Icke en drucken neger fanns på hela ön. Bland 300,000 slafvar sågs ingen oordning, utom på en enda egendom, der tre eller fyra personer förmådde afstyra allt ofog. Då man blef bedragen i sin väntan alt se oroligheter och våld, äfvensom att se negern vägra fritt arbete, begynte de s. k. praktista männen att kasta sina blickar till en afligsnare tid. Man gjorde så; och hvad såg man? Jo, att fritt arbste alltjemnt funnits att få mot betalning ; att negren mot serskild betalning å!og sig öfverarbete. Det var på 9 egendomar bland 10 mogen svårighet att få så många arbetare, som behöfdes. De ppraktiske männen, sade år 1833 att utana piskan skulle ingen zeger arbeta. Imedfanuasd Al a oo le Ia sarnen Ham AKT 1 TA